Ett alpint landskap av höga berg och djupa skogar döljer sig bara några timmar från Seattle. Här hittar du bland annat North Cascades National Park, den nationalpark i USA med flest glaciärer. Hela 312 isande glaciärer toppar de vassa bergstopparna. Vi besökte området i två dagar under en värmebölja i juli månad för några år sedan. En dag tillbringades i området kring Mount Baker och en dag körde vi rakt igenom North Cascades vildmark utefter Highway 20. Det blev en riktigt vacker bilfärd, rakt in i ett draperi av vattenfall och vackra vyer. Och så klart, några glaciärer.
Dag 1 – Mount Baker Wilderness
Alldeles väster om North Cascades ligger Mount Baker Wilderness, ett område inom angränsande Mount Baker-Snoqualmie National Forest. Den mest kända bergstoppen i området är Mount Baker (3300 m), ett pampigt berg vars profil syns på långväga avstånd. Vi såg till och med Mount Bakers topp ovan molnen innan vi skulle landa i Seattle. Men det lugna och glaciärtäckta berget döljer ett hett inre. Mount Baker är egentligen en aktiv stratovulkan. Vulkanen har inte haft ett riktigt vulkanutbrott på väldigt många tusen år, men området är trots det ett av de mest aktiva i hela Kaskadbergen. Det ryker och pyser med jämna mellanrum utefter vulkanens sluttningar och de boende i närheten håller dagligen koll på om de ser någon förändring. Om det smäller här, så kommer ett stort område med stora städer att påverkas.
Vårt första stopp i parken hade vi tänkt skulle vara vid de vackra alpina blomsterängarna vid Heather Meadows. Säsongen här uppe vid de alpina blomsterängarna är dock kort, vissa år bara några veckor. Så vi stannade till vid parkens informationscentrum för att få de senaste nyheterna. En stor skylt mötte oss med vägstatus. Plogningen av vägen hade inte kunnat påbörjas förrän den 6 juli, för det hade varit för mycket snö för att kunna ploga upp vägen tidigare. Nu var det den 9:e juli… Vi fortsatte att läsa på skylten. Plogningen var därför inte klar hela vägen till toppen, så det gick inte att köra hela vägen upp… :(
Inget Heather Meadows alltså. Istället körde vi upp på en riktigt dålig enfilig asfaltväg till Mount Baker vista point. Luften stod stilla, det var minst 30 grader här uppe. Kontrasterna var verkligen extrema. Vägen gick inte att ploga hela vägen upp till toppen, trots att det var värmebölja. Jag kan nog inte ens föreställa mig de mängder av snö som faller här varje år, i ett av världens mest snörika regioner.
Vi hittade ett picknickbord och satte oss ner och käkade våra rostbiffsmackor, minimorötter, blåbär och solrosfrön och tittade ut över de vita bergstopparna och den blommande häggen. Det var en imponerande kuliss som omringade oss. Snön riktigt bländade oss.
På vägen neråt igen stannade vi till vid ett vattenfall – Nooksack falls – som var både stort och dånande. De 27 meternas fallhöjd riktigt vrålade under våra fötter. Regnbågar skapades i vattendropparna innan det gröna vattnet fortsatte ner mot Noosack falls vattenkraftverk.
Vi satte oss i bilen igen och började köra upp mot Heather Meadows, vägen skulle ju ändå vara plogad ända upp till Picture Lake. Och det var den, men verkligen inte många meter till. Här var det verkligen tvärstopp. Vi hoppade ur bilen för att vandra lite runt sjön och njuta lite av den vackra vyn över Mount Shuksan. Picture lake brukar vara känd för sina klara och fina spegelreflektioner av Mount Shuksan, men den här dagen var sjön täckt av vågor. Det smältande vattnet träffade sjön i alla riktningar och skapade krusningar som om det blåste.
Efter bara några hundra meters vandring tog dock vandringen stopp. Snön låg fortfarande djup under våra fötter. Verkligen absurt. 30 gradig värme och snö. Det har jag aldrig varit med om förut i hela mitt liv. Ingen av oss uppskattade att få snö i vandringssandalerna (som vi såklart var barfota i), så vi fick tyvärr vända tillbaka till bilen igen med kalla och blöta tår.
Turen till Mount Baker tog hela dagen. Även om det var många vackra stopp på vägen, så var det även många omplaneringar och lite besvikelse att inte kunna komma till de vandringsleder som vi planerat. Men det var ju svårt att veta att snön skulle ligga djup i juli månad, när flygbiljetterna bokades i mars.
Dag 2 – Highway 20 genom North Cascades National Park
Dag 2 var planen att köra Highway 20 över North Cascades National Park. Resans längsta sträcka på dryga 35 mil på en dag. Highway 20 är en säsongsöppen highway som enbart plogas mellan maj till november, men varje år har olika datum. Under vintern är farorna med laviner för stora för att kunna ha vägen öppen.
Alla teknikprylar var fulladdade, bensinen fulltankad, matsäcken inhandlad, vi hade med vattenkokare och kaffepulver i bilen och godisförrådet var påfyllt. Vi var redo!
Vi stannade till vid parkens besökscentrum och hängde med på en nationalparksguidning av en ranger (skogsvaktare) för att få en överblick över parken. En otrolig service att få all denna information serverad till sig av en kunnig skogsvaktare.
North Cascades National Park har fått sitt namn efter alla vattenfall (cascades) som våldsamt forsar utefter bergssidorna under vår och sommar. Det finns så många vattenfall i området att alla ännu inte fått namn och spontana vattenfall skapas lätt under varma dagar. Det sägs att var du än befinner dig i parken, så ser du minst ett vattenfall om du tittar noga i 360 grader.
Dottern passade på att gå med i ”junior ranger”-programmet och fick utföra en massa uppgifter och lära sig ännu mer om nationalparken. Efter att ha plockat skräp och svarat på frågor, fick hon en guldfärgad junior ranger ”skogsvaktarbricka” och ett tygmärke. Dagens lycka!
Vi tog en paus i bilkörandet och gick en kort vandringsslinga på en kilometer till Gorge Creek Falls. Inget spektakulärt vattenfall, men inte heller någon lång vandring. Bra att röra på benen lite när man ska åka så långt på en dag.
Vi stannade kort för att titta på ett av de vattenkraftverk som ligger utefter Skagit-floden. Nästan 90% av all elektricitet som används i Seattle är från vattenkraft och 20% av den vattenkraften kommer från Skagit. Jag vet inte om vi missade något jättestort vattenkraftverk utefter vägen, men jag är förundrad över att detta pärlband av mindre kraftverk kan producera så mycket el. Vilken grej!
Nästa stopp var Nationalparkens allra allra vackraste. Diablo Lake. En reservoar för vattenkraftverken, men samtidigt ett populärt ställe för både kanotister och fiskare. I sjön finns gott om fisk, främst någon slags regnbåge.
Den turkosa färgen på Diablo lake är helt magnifik. När en glaciär smälter och rör sig, så maler isen omgivande stenar och berg till fint pulver. Detta stenpulver, även kallat glaciärmjöl, följer med smältvattnet ner till sjön och ger sjön sin otroliga färg. En vacker förorening av vattnet.
Det var otroligt svårt att inte stanna hela tiden utefter vägen. Skyltar till parkeringar och vandringsleder mötte oss i varje kurva. Men 35 mil tar lång tid när man stannar överallt. Så vissa av vattenkaskaderna som rann över, bredvid och under vägen fick vi helt enkelt beundra genom bilfönstret.
Vi stannade en längre stund för en paus vid en vandringsled upp till en utsiktsplats. Det var inte någon jobbig vandring och dottern hade inga problem att hänga med. Från utsiktsplatsen på kullen fick vi en riktig panoramavy över bergskedjan. Vi kunde se glaciärerna och hur vägen nedanför slingrade sig i dalen och alla de vattenfall som överallt rann utefter bergen.
Ibland utefter vägen kom vattenfallen lite väl nära bilen och även om vattenmängderna inte var stora, så blir man lätt lite överrumplad när vindrutan plötsligt sköljs över av ett litet vattenfall. Som ett störtregn från en klar himmel.
De 35 milen tog nästan 8 timmar för oss att köra, så vi var ganska så möra när vi kom fram till Winthrop, den första vettiga orten öster om North Cascades. En riktigt fin vägsträcka genom en rejäl vildmark. Helt underbar körning för oss som älskar bilsemestrar!
Vill du läsa mer?
Jag har skrivit om vår 16 dagar långa bilsemester genom Washington i massor av inlägg. Alla mina inlägg hittar du här, men några godbitar är:
- 16 dagars road trip i Washington state
- Vandring i utbrottets spår på Mount St Helens
- Olympic National Park: Dimmiga stränder och alpina ängar
- Späckhuggarnas kamp vid San Juan Islands
Vill läsa fler av mina resetips? Glöm inte att gilla Rucksack på Facebook!
Den turkosa färgen på sjön är ju helt fantastisk! Var också inne och läste ditt inlägg om ”Olympic National Park” och insåg att min syssling bor bara några mil därifrån. Jag var där för tjugo år sedan och hade faktiskt inte en aning då om att allt detta vackra fanns i närheten. Visserligen såg jag Mount Olympus från hans svärföräldrars hus, men kände inte till nationalparken. Jag tror det börjar bli dags att planera in ett nytt besök hos min syssling. :-)
Perfekt med en syssling bland vulkaner och glaciärer! :) Washington state är en ganska så förbisedd delstat, men de har så otroligt mycket natur! Olympic är en riktig toppkandidat bland nationalparkerna, så mycket olika natur på ett och samma ställe!
North Cascades låter som en nationalpark i min stil :)
Definitivt något för dig Helena! Lite som Rocky Mountains och Glacier, men mindre folk och mer vulkaner :) Du får ta Washington state nästa nationalparkssemester i USA helt enkelt! :)