Kvällsljuset doftade fjärran länder och de låga gyllene solstrålarna som strilade ner från kullarna fick vindrutan på bilen att glöda. Första gången jag mötte Brösarps backar var genom bilrutan, på väg söderut på de krokiga vägarna mot Skillinge. Klockan började närma sig midnatt och luften var disig av insekter och gräspollen. Där någonstans såg jag den genom mina trötta ögon. Den där paradisvyn över Astrid Lindgrens Nangijala, med de oändligt gröna, frodiga kullarna. Det enda som saknades från boken var de blommande körsbärsträden, annars var det lika vackert. Sedan den bilresan har jag velat åka tillbaka till Brösarps backar och uppleva landskapets svallande vågor på närmare håll. I år kom tillfället och det blev en vandring kring norra Brösarps backar. En vandring genom både bokskog, hästhagar och branta kullar.
Klassika Österlenlandskap
För många är Brösarps backar själva sinnebilden av Österlen. De milsvida vyerna i Verkeåns naturreservat genom Verkeåns smala dalgång bjuder på ett helt annat landskap än resten av Skåne. Kanske även resten av Sverige. En tonad övergång från de djupa skogarna i Småland till det kontinentala Europa. Ett rikt område med mjölk, äpplen, sädesfält och honung nära Östersjöns vita sandstränder. Det är inte konstigt att Österlen ofta kallas för ”lilla Provence” och lockar konstnärer från när och fjärran. Det är något speciellt med ljuset här. Något skirt, omfamnande och värmande. Om du någon gång har sett Prins Eugens målningar från Brösarps backar så förstår du vad jag menar. Det där ljuset.
Blå leden från Glimmeboda
Vi börjar vår vandring vid Glimmebodagården, där det via en kort biväg på 200 meter går att nå den blå leden runt Brösarps norra backar. Gården är en klassisk skånsk korsvirkesgård med omsluten innergård och halmtak, med anor från 1600-talet. En välskött och vacker gård med hästar och egenmalet mjöl som är värd att besöka när du kommer tillbaka från din utflykt bland kullarna.
Den blå leden är väl markerad från Glimmeboda, även om själva bivägen till vandringsleden är varken bred eller välskött. Stigen är lite för smal och gräset är lite för högt. Vi hann börja undra både en och två gånger om vi hade kommit rätt innan vi nådde fram till den blå leden. Men väl vid leden är det ingen tvekan om vi hittat rätt. Den blå leden är bred, välskött och välmarkerad. Vi klättrar över elstängslet och beslutar oss för att gå medurs.
Den blå leden är en 5 kilometer lång cirkulär vandringsled, som ska ta oss genom bokskog, ängar, kohagar, dalgångar och kullar. Vår vandring medurs börjar genom en bokskog. Norra Brösarps backar anses av många vara de mest majestätiska backarna. Lite högre, lite vildare, lite kulligare. Än så länge ser vi inget av detta. Bara skog.
Trots att solen gassar från en nästan klarblå himmel är det svalt och nästan mörkt på vandringsleden. Bokskogen omfamnar oss med ett tjockt täcke av prasslande löv. På sidan om vägen porlar en liten bäck. Det ska finnas kungsfiskare här i naturreservatet, men vi kan inte se någon färgglad liten fiskare kasta sig i strömmarna idag.
Vi vandrar vid foten av Brösarps backar, bredvid den lilla ån och genom och bredvid hagar med betande boskap. Jag hinner tänka ut en plan på vart jag skulle springa om det skulle råka komma en ilsken tjur, men vi ser inte ens en ko på avstånd.
Den annorlunda landskapet
Carl von Linné kom till Skåne år 1746. Här vid Brösarps backar hittade han ett landskap som han noterade var annorlunda mot resten av landet. Plötsligt öppnar skogen upp sig framför oss och vi förstår vad han menar. Befinner vi oss i Sverige, eller är vi i Italien? Smala enar som ser ut som cypresser sträcker sig mot skyn och barrträden är lätträknade.
Brösarps backar är formade av sand och bildades när inlandsisen drog sig tillbaka från Skånes östkust för över 10 000 år sedan. Här dränks kullarna i blommor från tidig vår och betesdjur har genom århundradena vandrat över de frodiga kullarna. Vi korsar hagen och försöker undvika att titta för mycket på landskapet för att slippa överraskas av en komocka under skorna. Även om det nästan är värt en chansning för att få njuta av landskapet lite extra.
Djur på vägen
Ängen övergår i en grusväg och vi vandrar vidare mot kullarna förbi en hage med flertalet hästar. Jag går först. Plötsligt rasslar det till vid mina fötter. En svart orm som vilat sig i solen på vägen ringlar långsamt iväg en halvmeter framför mig. Min första tanke är en snok, men det orädda beteendet, det breda huvudet och de kattlika ögonen talar för sig själv. En svart huggorm. Jag brukar alltid vara försiktig när jag vandrar utomlands och alltid kolla vart jag sätter fötterna. Speciellt i Australien och USA. Men här hemma i Sverige glömmer jag av mig. Jag är tacksam för att ormen gav sig iväg, även om den gärna hade kunnat få ringla bort lite tidigare. Vid Brösarps backar behöver jag alltså inte bara kolla efter komockor, utan även ormar.
Vi lämnar ängen och hästarna. Stigen går långsamt uppför, med kullarna på min högra sida och skogen på min vänstra. Det växer gott om hallon och björnbär vid sidan om stigen, men även en hel del höga brännässlor. Jag sticker därför inte in handen alltför frivilligt i hallonsnåret.
När vi kommer in i skogen igen är stigen plötsligt täckt av döda skalbaggar. De levande skalbaggar vi ser på stigen är få. Det är dyngbaggar. Sådana som jag nog mer förknippar med Afrika än Skåne. Flera av dyngbaggarna här i naturreservatet, däribland heddyngbagge och hårdyngbagge, är ovanliga och man har skapat speciella sandhögar här utefter vandringsleden för att de ska trivas lite extra. Men vad hjälper en sandhög om skalbaggarna gillar att hänga på stigen och varken är snabba eller rädda? Då blir de ändå trampade på.
Uppe på hedarna
Efter några hundra meters stigning kommer vi nu fram till det som vi kom hit för. Brösarps backar. Alla träd försvinner som genom en fingerknäppning och ett hedlandskap tar vid. Plötsligt är det dessutom folk överallt. Folk som sitter och äter picknick. En grupp med skolbarn. Ett par som ligger och sover i gräset. Alla är här för en sak. Vyerna. En stor mängd hästar betar vid kullarnas fot. Det är hästarna och korna som gör detta landskap till vad det är. Utan boskapen hade kullarna idag antagligen varit skog.
Det sägs att man en klar dag kan se hela vägen till Bornholm från toppen av norra Brösarps backar. Jag kan i alla fall se hela vägen till havet. Den som säger att Skåne är platt har definitivt inte besökt Brösarps backar.
Den sista delen av stigen över Brösarps backar går väldigt brant nedför i cirka 50 meter, men det är egentligen den enda delen av stigen som är lite utmanande. Resten av leden är ett rent nöje.
En kort bit senare är vi tillbaka i bokskogen vid vägskälet mot Glimmebodagården. De 5 kilometrarna har bara flugit förbi. En härlig vandring i skön julisol helt enkelt. Nu är det dags för en kaffe och en räkmacka vid kaffestugan Alunbruket. Men det är en helt annan historia.
Hur hittar jag till Brösarps backar?
Brösarps backar ligger i Verkeåns naturreservat i östra Skåne, ganska precis mitt emellan Kristianstad och Ystad. Vi parkerade bilen vid Glimmebodagården och vandrade sedan den blå leden över norra Brösarps backar.
Karta till Glimmebodagården (öppnas i Google maps)
Vem kan vandra den blå leden?
I princip alla med bra knän kan vandra den blå leden över Brösarps norra kullar. Den allra största delen av vandringsleden går på en slät led med lite lutning, men den sista kullen kräver att du klarar att gå väldigt brant uppför (eller brant nedför) i sand i cirka 50 meter (uppför/nedför beroende på om du går vandringsleden medurs eller moturs).
Det går inte att köra barnvagn utefter leden, då den bitvis är väldigt smal och det är många elstängsel med smala trappor som behöver klättras över.
Du behöver inte någon speciell utrustning för att besöka Brösarps norra backar och du behöver inte heller ha vandringsskor, då vandringsleden inte är varken ojämn eller full av sten och rötter.
Den totala längden på vandringen är 5,4 km från Glimmebodagården.
Vill läsa fler av mina resetips? Glöm inte att gilla Rucksack på Facebook!
