Mitt i hjärtat av den orörda naturen på Hallandsåsens södra rygg ligger Djurholmen strövområde, en plats där landskapet överraskar genom att påminna mer om en norrländsk myr än en skånsk slätt. I de två naturreservaten Djurholmamossen och Århultsbäcken som ingår i strövområdet bjuds du på kontraster med stora vyer, raviner och upplevelser – dessutom med oväntat få besökare!
Djurholmamossen naturreservat är en av Skånes sista högmossar och här kan du (lite oväntat) hitta både hjortron och älg. Alldeles bredvid ligger Århultsbäckens naturreservat i en djup ravin med både små vattenfall och ruiner av gamla byggnader. Vi har besökt naturreservaten under både vinter och sommar, två årstider som bjuder på helt olika upplevelser.
Århultsbäckens naturreservat
Det doftar fuktiga höstlöv, morgonfrost och blöt mossa när vi vandrar ner i Århultsbäckens ravin. Marken är täckt av en matta av orangea löv och decembersolen kämpar för att nå upp till bokskogens toppar. Det känns mer som höst än vinter, även om det är rätt kyligt här uppe på åsen.
Vandringsleden lutar brant mot ravinens botten. Det är bitvis så brant att det är svårt att gå rakt utan att hålla i sig, trots att vi har vandringsskor. Men stigen är mödan värd. Vid ravinens botten rinner bäcken lekfullt nedför trappor av gamla stockar och stenar. På sommaren blommar den ovanliga gula myrliljan här nere och vadarfågeln enkelbeckasin kommer hit för att häcka. Nu på vintern är fågelsången frånvarande, men den brusande sången från ån överröstar allt annat ljud.
Århultsbäcken rinner i en spricka i Hallandsåsen som uppkom för cirka 80 miljoner år sedan, ungefär samtidigt som Skäralid i Söderåsens nationalpark bildades. Den smältande inlandsisen för 14 000 år sedan drog sedan med sig en stor mängd stenar ner i ravinen och skapade den trappliknande allé som bäcken behöver ta sig genom på sin väg mot havet via Västersjön och Rönne å.
Marken vid bäcken är rejält blöt och de spångar som hjälper oss över leran är frostnupna och hala. För att inte ramla så hasar vi fram som på skridskor istället för att lyfta fötterna, men vi ramlar ändå. Det gäller att vara försiktig. Här nere i ravinen vill vi inte bryta några ben.
Under somrarna är det gott om växtlighet här i ravinens botten och dunmossa, vit missne och kärrsilja bidrar till den tjocka lummigheten. Nu på vintern är det dock inte många spår kvar av de stora blommorna, på sin höjd ser vi torkade ormbunkar.
I hela området kring ravinen finns lämningar av bönder och torpare som för många år sedan bodde här. Vi stannar på flertalet ställen och läser på informationstavlorna om ruinerna och dess forna ägare. Det var definitivt inte lätt att vara bonde här i ravinen. Marken var svårbrukad, men man försökte ändå att för husbehov odla på små åkrar mitt här i skogen. Det behövde nog lite envishet och galenskap för att överleva här. Många av bokarna som vaktar över ravinen är över 100 år gamla. Har de levt och sett böndernas kamp?
Vilken vandringsslinga ska jag välja?
Vi gick den gula leden (Gubbalyckestigen) från parkeringen och bröt av på den röda leden (Mossestigen) när vi närmade oss bäcken. Från den röda leden kan man ta en avstickare på en grön led (Grönalidstigen), men vägen över till den gröna leden kräver att du vadar i knädjupt vatten genom bäcken, vilket inte kändes lockande i decemberkylan. Det största vattenfallet, kallat Fallet, ligger efter den röda leden. När den röda leden korsar över en bilväg, så kan du välja att gå vänster och följa vägen tillbaka till parkeringen. En medelsvår vandring under vintern, som antagligen är klart enklare i torrare väder.
Djurholmamossen naturreservat
En gång i tiden, för tusentals år sedan, låg en sjö här vid Djurholmamossen. Allt eftersom att sjön blev grundare kunde vitmossa ta över sjön. Vitmossa skapade en sur miljö som gjorde det svårt för andra växter att överleva och när vitmossan tagit över hela sjön så började omvandlingen från sjö till mosse att skapa det landskap vi ser idag.
Vid vårt första försök att besöka Djurholmamossen i december vänder vi om innan vi ens sett mossen. En översvämmad vandringsled därtill och med spångarna liggandes under vatten gör att det känns olustigt att fortsätta. Vid det andra försöket i juni går det desto bättre. Det är fortfarande relativt mycket gegga på vandringslederna, men jämfört med sex månader tidigare är det mycket torrare.
Djurholmamossen är en orörd mosse där hela landskapet utstrålar en känsla av en norrländsk myr. Kring mossen ligger en böljande skog av tall och gran som inte är den typ av skog som jag vanligtvis förknippar med Skåne. Här är de slingrande stigarna inte lika kuperade som nere vid Århultsbäcken, utan de är snarare väldigt lättvandrade. Över de blötaste partierna och över själva mossen ligger stabila träspångar, det är bara att följa plankorna för att följa den röda leden.
Små rosa ljung växer på mossen, men det är de enda blommorna vi känner igen. Väldigt få växter kan klara den näringsfattiga miljön här ute på mossen. Men trots den karga miljön så förvandlas hela mossen till ett rosa hav av blommande klockljung under sensommaren. Då ska det även gå att plocka både hjortron och tranbär här, men denna junidag ser jag inte tillstymmelse till några sådana blad eller blommor. Det ska finnas gott om älg här, men de håller sig nog undan i sommarvärmen. Du får nog komma hit under tidig morgon eller sen kväll om du ska ha tur att se skogens konung med lätthet traska över mossens sanka mark.
En dag som denna hör vi bara de vanliga småfåglarna, men under våren så kan du höra orrar spela här på mossen. Djurholmamossen är en av de få platser i Skåne där du kan se orrar och även om de inte är vanliga, så finns de här. Andra fåglar du kan möta på högmossen är tjäder, morkulla och trana. Om orren spelar mitt på myren, så håller tjädern till i skogskanten. Men även om du hör dem så är de sällan lätta att se.
Vid två tillfällen prasslar det till framför oss när vi går på den röda leden runt mossen. Vid det första tillfället ser jag sicksackmönstret på huggormens rygg och backar snabbt. Det andra tillfället är det en helsvart orm som slingrar iväg, med största sannolikhet en snok. Om du promenerar med din hund eller barn under varma sommardagar, var lite vaksam på leden framför dig så ni slipper otrevliga överraskningar.
Vilken vandringsslinga ska jag välja?
Vi promenerade bilvägen från parkeringen fram till punkten där den röda leden (Mossestigen) korsar bilvägen, där svängde vi vänster och anslöt till leden. Följ leden runt mossen i en rundslinga som tar dig tillbaka till nästan samma plats på vägen. En lättvandrad och familjevänlig slinga med picknickbord precis vid mossen.
Tips för besöket
- Djurholma strövområde ligger två mil nordost om Ängelholm, på Hallandsåsens södra rygg.
- Det finns en relativt stor parkering som är väl skyltad. Här finns även toalett och picknickbord.
- Missa inte att titta på kartan över de olika vandringslederna för att hitta den rutt som passar just dig och ditt sällskap. Ladda hem en kartan här.
- Mer information och tips hittar du på Stiftelsen Skånska Landskap
Klicka på min reel nedan för att få se mitt besök på Djurholmamossen på Instagram.
