Dourodalen – I de branta vinodlingarnas rike – Portugal

Vi hinner knappt lämna Porto och dess charmiga storstadsliv bakom oss, förrän vi kör ut i ett jordbrukslandskap. Byar med små kyrkor kröner kullarna och den tjocka dimman som Porto bjöd på är som bortblåst. Temperaturen stiger utanför bilen ju längre in i landet vi kör.

Dourodalen börjar officiellt 7 mil öster om Porto, i Barqueiros. Här är branterna ner till Dourofloden som mest spektakulära och nästan 1/5 av den odlingsbara marken används för vinodling. Vi försöker komma till väg N-222, Portugals mest kända ”scenic road”. N-222 tar dig rätt in i hjärtat av Dourodalen, med otroliga vyer över vinterrasserna och med så många hårnålskurvor att du tillslut sitter och håller i dig i passagerarhandtaget.

Portvin på quintas

Överallt åker vi förbi vingårdar som välkomnar besökare med portvinsprovningar och guidade turer. De kända stora vingårdarna är de mest populära, men vi har bestämt oss för att besöka en mindre gård, så vi lämnar Dourofloden och svänger av norrut vid Pinhão, på N-323 mot Sabrosa. Pinhãofloden är en av Douros bifloder som rinner samman med Douro, med minst lika vackra vinterrasser och byar. De flesta kända portvinstillverkarna har quintas (vingårdar) i det här området.

På känsla stannar vi vid vingården Quinta do Portal. Det är inget ställe vi har hört talas om, men parkeringen är inte överfull av bilar och det ser ut att vara öppet.

Quinta do Portal är ett vinhus som inte bara producerar portvin, utan de har en rätt så stor repertoar av både vita och röda viner. 100 hektar vinodlingar på olika sluttningar och olika höjd över havet ger olika förutsättningar för druvorna och för vinerna. Vi ser en bild på snötäckta vinodlingar. Om somrarna här är kända för att vara heta och torra, så kan vintrarna vara riktigt bitiga.I butiken finns vingårdens alla olika portvin uppställda i hyllor och för några euro kan vi få provsmaka de olika årgångarna och sorterna. Vi har verkligen ingen aning om var vi ska börja. Ruby? Tawny? Vi ber om hjälp av en av de entusiastiska vinexperterna i kassan. Vad ska vi köpa om vi vill ha ett portvin med bra hållbarhet och som vi verkligen skulle kunna njuta av hemma i Sverige under stormiga hösthelger? ”Lätt val”, tycker den kvinnliga experten. ”Ni ska köpa en flaska Tawny”.

Portvinets olika sorter

Kvinnan börjar berätta och det är först nu som vi verkligen förstår skillnaden mellan portvinets olika sorter. Och det är först nu som vi förstår portvinets tjusning. Portvin är inte bara en dammig gammal flaska som min farmor bjöd på varje jul, portvin är en viktig del av Portugals historia.

Ruby port är den enklaste sortens portvin och går oftast att få tag på hemma på Systembolaget. En Ruby är en blandning av yngre årgångar som fått ligga på fat i några år. Det här är inte ett lagringsbart vin och det ska drickas upp inom någon vecka efter öppnandet.

Vintage port skapas av enbart de bästa årgångarna. Vinerna lagras några år på fat och läggs sedan på flaskor. Dessa flaskor kan sedan oöppnade fortsätta att utvecklas och lagras i en livstid på flaska – och bara bli bättre.

Tawny port är en mix av olika årgångar och finns oftast i 10-, 20-, 30- och 40-åriga varianter.
Ju äldre en Tawny blir, desto ljusare och brunare blir vinets färg. En Tawny lagras på träfat och eftersom att vinet avdunstar lite varje år, så fyller man årligen på fatet med vin av ungefär samma årgång. En 40-årig Tawny betyder alltså inte att allt vin är lagrat i exakt 40-år, utan att snittåldern är 40 år. En Tawny kan hållas fräsch i kylskåp i flera månader efter öppnandet. Eller som vår vinexpert uttryckte sig – ”Jag har aldrig behövt slänga en Tawny”. Jag vet egentligen inte om det innebar att hon alltid hann dricka upp flaskan på någon månad, eller om den kan sparas riktigt länge. Det jag lätt kan räkna ut efter denna lektion är dock att farmors gamla billiga portvin som förvarades i ett rumstempererat skåp i ”finrummet” antagligen hade sett sina bästa dagar redan veckor efter den första julen den öppnades.

Vi beslutar oss för att prova deras 20-åriga, 30-åriga och 40-åriga Tawny. Eller rättare sagt, så var det jag som fick prova och vara den som skulle avgöra vad vi skulle köpa. Mannen kör bil, så han får bara lukta.

Jag får tre glas upphällda framför mig. Färgskillnaden går från mörkt vinröd till nästan bärnstensfärgad. Smaker och dofter av hasselnöt, ros, bränd mandel och apelsin kanske låter sött, men det här är långt ifrån en sliskig likör. Det är snarare sofistikerade viner med en viss sötma.

Det är inte svårt att smaka sig fram till vilken av de tre portvinen som är den 40-åriga. Smaken är rundast, minst alkoholtung och vinet har en otroligt vacker brungul färg. Vi frågar om priset. Ungefär en tusenlapp i svenska kronor. Kanske lite i dyraste laget. Vad skulle den 30-åriga kosta? Ungefär 500 kronor. Det låter bättre. Vi tar en sådan.

På vingården säljs även nypressad olivolja, men även om jag är otroligt sugen på att köpa med mig en dunk så sätter bagagets vikt vår begränsning. Vi levde lite i gränslandet för vad som skulle vara tillåten vikt på vägen ner till Portugal, så jag vågar inte chansa. Jag får helt enkelt hoppas på att det finns ett bra sortiment av goda drycker och oljor på flygplatsen.

Eftermiddagsdis över vinodlingarna

Vi fortsätter norrut mot Cheires innan vi sakta vänder om i en cirkel medurs tillbaka mot Dourofloden på N-322. Landskapet är så mäktigt att vi stannar så ofta som vägen tillåter. Tyvärr är det inte så ofta som vi skulle ha önskat. Vägarna är smala och ofta omgivna av stenmurar och branta sluttningar. Jag kan inte låta bli att tänka på Bali när jag står här och insuper vyerna. När eftermiddagsdiset rullar in över de gröna kullarna, ser det nästan ut som risodlingarna utanför Ubud.

Båtarna som passerar oss på Dourofloden fraktar nuförtiden inte längre tunnor med portvin, utan turister. Det verkar populärt att åka på flodkryssning till Douro från Porto. Kanske är det ett bra alternativ om man vill ha en chans att prova vin utan att behöva tänka på bilkörningen?

Vi börjar köra mot nattens boende, vingården Quinta de Casaldrohna. GPS:en har verkligen ingen aning om hur vi hittar dit. Den väg som föreslås är en stig bakom en låst grind. Men det gör inte så mycket att vi får köra några mils omväg. Här bland de frodigt gröna vinterrasserna vill jag stanna så länge som jag bara kan.

Hur hittar jag till Dourodalen?

Dourodalen är ett område som sträcker sig 8 mil längs med Dourofloden, med början 7 mil öster om Porto. Här finns gott om vingårdar som erbjuder boende och många gårdar har restauranger i världsklass. Det går lätt att lägga en hel vecka här och bo på olika gårdar och njuta av solen och den goda maten. Om jag hade förstått hur mycket jag skulle älska Douro hade jag definitivt lagt mer än två dagar här!

Vill du läsa mer om Douro och portvin?

• Läs mer om Portugal på min Portugal-sida – snart kommer även ett reportage från det otroligt snygga vinhotellet Quinta de Casaldronho som vi bodde på i Douro.
• Läs mer om portvin på Systembolagets sida
• Följ de vackra vägarna utefter Port wine route.

Vill läsa fler av mina resetips? Glöm inte att gilla Rucksack på Facebook!