Curia Palace – En slottsnatt i Great Gatsbys anda – Portugal

Det var en gång en familj som åkte på en bilsemester i Portugal. Familjen hade inte så stora krav på sin semester, förutom att de ville äta gott och sova gott. Ett slott uppenbarade sig på bokningskartan på Internet. Ett slott, tänkte familjen! Det låter bra! Det tar vi! Slottet låg långt ifrån allt vad hette stora städer och restauranger, men vad gjorde väl det? Det var ju ett slott! Så kom det sig, att familjen körde in på slottsinfarten till Curia Palace en solig augustikväll, för en middag och en hotellnatt som de sent skulle glömma. And not in a good way…

Slottet tornar upp sig framför oss på grusvägen. Genom bilfönstret ser jag en liten idyllisk fontän med en vacker vit svan passera förbi. Curia Palace visade sig verkligen från sin bästa sida i kvällssolen.  Åh, en mysig natt på hotell med en slottsmiddag! Allt under vår bilsemester i Portugal har hittills överträffat våra förväntningar, jag kommer på mig själv med ett fånigt leende på läpparna.

Familjen går mot incheckningen, men jag känner att jag bara måste ta en bild på detta vackra ställe innan jag checkar in. Solen är ju på väg ner och jag vill verkligen minnas den här stunden. Jag skuttar på lätta små steg ner mot fontänen. Det här kan bli en riktigt vacker bild. Slottet i solen, med trädgården framför. Jag hinner knappt närma mig fontänen förrän jag hör ett ilsket väsande ljud. Vad är det som låter? Är det en vattenspridare? Jag skuttar vidare. Väsandet ökar i styrka. Det är något som inte vill ha mig där. Jag måste erkänna att min första tanke var en orm. Kanske inte den mest logiska förklaringen till ett väsande ljud i Portugal, men det där ljudet lät som något jag hört förr i både USA och Australien. Jag stampar lite i marken med ena foten. Det gör man när det finns ormar i närheten. Ljudet ökar. Men varifrån kommer det? Jag närmar mig fontänen och titta in över buskarna. En fly förbannad svan burrar upp sig mot mig. Min första instinkt är att backa snabbt, men jag inser att den stackars svanen är vingklippt och kommer inte upp från fontänen. Jag går en lite större lov runt fontänen, men svanen förföljer mig med vingarna i hotläge och fräser. Hade den kunnat spotta, så hade den garanterat gjort det. Jag kände mig mentalt bespottad.

Det blev en bild av slottet i solnedgången, bilden ovan. Det som inte bilden förmedlar, är det konstanta väsande ljudet av den förbannade svanen. Här någonstans borde jag förstått det. Det här skulle inte bli en vanlig slottsvistelse.

Jag går lite lätt förnärmad in i lobbyn och öppnar den stora trädörren. Hade jag kommit fel? Hade jag kommit till väntsalen på en tågstation? I högtalarna spelades lätt bruten storbandsjazz utan bastoner, så där som bara en gammal högtalare kan låta. Entrén hade sett sina bättre dagar. Ungefär någon gång på 1920-talet. Möblerna såg ut att ha plockats in från en uteservering i svunnen tid. Överallt satt det folk med sina mobiltelefoner och paddor. Konstigt, varför sitter de här? Det kan ju knappast vara för att det är mysigt?

Vid incheckningen frågar vi om allt är ok med vår middagsbokning för kvällens slottsmiddag. Receptionisten kollar bokningen, allt var ok för kvällens middag. Vi åker upp till vår våning och vandrar i oändliga korridorer. Vårt rum ligger längst bort. Vi bor så långt bort att vi inte ens hör Gatsby-musiken.

Rummet är rätt så fint, renoverat betydligt senare än resten av huset. En himla tur, min rygg hade inte uppskattat en bäddmadrass från 20-talet. Dottern börjar fiffla med mobilen. Inget wifi och knappt någon mottagning genom slottets tjocka väggar. Jag kände genast på mig att det här hade något att göra med alla dessa människor som satt i receptionen. Det kan ha varit så att jag inte läst så noga om det fanns wifi på rummet, det var ju ett slott så jag räknade nog bara med att det skulle finnas…

Vi byter om till middagen och går ner till restaurangen. Jag tar på lite extra läppstift. Det är ju en slottsmiddag ikväll. Vårt bord är dukat och klart, med vita dukar och välpressade servetter. Musik spelar i högtalarna. Storbandsjazz. Det låter lite som låten vi hörde när vi checkade in, men jag kan ju ha fel.

En butter servitör kommer med en vinmeny. Vi tittar lite frågande på varandra. Har ni någon à la carte-meny, eller har vi missat något? Servitören tittar lite frågande på oss och pekar ut över bordet bakom oss. Buffé, säger han.

Buffé är inte min grej. Jag gillar bara buffé en gång om året, på julbord. Annars föredrar jag alltid a la carte. Kanske borde jag ha kollat det i förväg, men jag var så förblindad av min drömmiga romantiska slottsmiddag, att jag inte lagt en sekund på att fråga. OK, den här missen tar jag på mig. Men vi är ju ändå på ett slott. Hur dåligt kan det vara? Jag och dottern reser oss upp och börjar gå mot buffén. Så här i efterhand kanske jag bara skulle ha suttit kvar och druckit vin och inte ens tittat på buffén.

Jag älskar grönsaker, så jag börjar i ändan med de små skålarna med uppskurna grönsaker. Konstigt nog är skålarna med dressing större än salladsskålarna, men jag tänker inte nämnvärt på detta. Jag passerar förbi en sallad som består av kokta grönsaker och fuskiga crabsticks. Inte riktigt min grej. Nästa sallad är samma kokta grönsaker, men med små bläckfiskar. Inte heller min grej. En tallrik med friterade småfiskar med huvuden. Inte den heller. En pizza som ser ut att vara halvfabrikat som nog var tänkt till barnen. Inte den heller. Sist på förrättsbuffén finns några små piroger och en krabbcocktail. Jag hugger en av varje.

När jag ändå är här vid buffén, så tänker jag att det vore bäst om jag kollade vad som serverades som varmrätt. Tre stora varmhållningsbehållare i silver står på andra sidan bordet. Jag lyfter på locket på den ena. Torsk med potatis. Bacalhao. Nej tack, inte idag igen. Jag lyfter på nästa. Ris med något mörkt kött? Luktar lite suspekt? Det tredje kärlet kan jag inte ens definiera vad det är. I en simmig sås ligger köttbitar med många små små ben och flyter. Jag frågar servitören. Hon försöker förklara på portugisiska. Jag förstår inte något. Hon frågar sin kollega som kommer springande och glatt berättar att det är ”baby goat”. Jag stänger locket på geten. Var var det nu jag såg den där halvfabrikatspizzan…?

Jag går tillbaka till bordet med min pizza och sallad och skrattar lite lätt hysteriskt åt hela min drömmiga slottsmiddag. Vi har inte beställt dricka ännu. Mannen undrar hur maten ser ut att vara. Jag ber honom beställa in en hel flaska rödvin.

Jag börjar äta på min krabbcocktail och stoppar ner skeden i glaset. Men var är krabban? Var är salladen? Det enda jag ser är thousand island-dressing. Jag börjar lyfta ut en sked med enbart dressing. En sked till. Ännu en sked med dressing. Nu börjar jag se ett salladsblad och lite krabba. Det här är inte en krabbcocktail med thousand island-dressing. Det här är en Thousand island-cocktail med lite krabba.

Jag har en sak kvar att prova nu. Den friterade pirogen. Musiken är nu inne på sitt tredje varv på samma skiva. Samma låtar nöter om och om igen. Jag tar försiktigt en tugga. Det smakar fisk. Typ torsk. Jag återgår till halvfabrikatspizzan, men med lite hopp om att den där risrätten som jag inte smakat ännu skulle kunna vara något.

Mannen kommer tillbaka från buffén. Han har med sig risrätten på tallriken. Vis av mina tidigare buffé-misstag så låter jag honom smaka först. Han tuggar lite. Lever. Det är ris med lever. Jag tittar på buffén. Det finns fortfarande kvar pizza. Halleluja.

Jag och dottern lyckas på något magiskt sätt äta oss mätta på thousand island-dressing och pizza och vi somnar allihop gott efter många skratt över den absurda middagen.

Frukostdags. Som tur är så går det nästan inte att misslyckas med en frukost. Speciellt inte en frukost som serveras på slottets egna fina porslin. Visst att det finns mer inlagda katrinplommon än färsk frukt på frukostbuffén, men efter gårdagens middag är vi inte kräsna. Storbandsjazzen spelar vidare i restaurangen. Det är nästan så att jag tror att musiken har spelat på repeat hela natten. Undrar hur personalen står ut med de att höra de samma tio låtarna dag ut och dag in.

Jag smäller igen dörren till bilen och vi rullar ut genom hotellgrinden. Jag tittar på den idylliska fontänen. Svanen följer efter oss. Jag kan se hur han väser åt mig, men jag kan inte höra hans väsande för musiken i bilen. Vi lyssnar på Imagine Dragons. I nutiden. Storbandsjazzen lämnar jag bakom mig.