Idag skulle vi ha stått på toppen av Akropolis och kisat ut över ett disigt Aten i den grekiska försommarvärmen. Jag skulle ha ätit en olivoljeindränkt grekisk sallad med ohemult mycket fetaost till lunch. Kanske hade jag även fått mig ett glas lokalt bordsvin på en uteservering i solskenet vid en vitkalkad husvägg. Fötterna skulle ha varit ömma efter en hel veckas upptäcktsfärder på Peloponnesos grusiga tempelområden och pannan skulle antagligen varit lite rosa. Som min panna alltid brukar bli. Men så blev det ju inte.
Men hur blev det då? Jo, tackar som frågar. Det är påsk, hela familjen är ledig och vi hänger för oss själva här hemma i Stockholm. I kylen väntar en stor mängd skaldjur, sill och lax på att förtäras senare ikväll. Vi umgås med släkten i norr och söder via facetime. Vi förbereder balkongens alla växter för en solig vår. Vi spelar brädspel online med grannarna över facetime. Vi vandrar i skogen med social distans till allt. Livet är trots allt ganska så gott i vår frivilliga karantän när man kan omge sig med de saker man tycker om. Även om jag så klart saknar allt från kontoret till uteserveringar och lösviktsgodis. Men den tiden kommer.
Idag har jag tillslut tagit itu med att undersöka vad som är fel med min ena kamera. När vi kom hem från Malta upptäckte jag till min stora fasa att de allra flesta bilderna jag tagit blivit riktigt dåliga. Det var som att kameran fokuserat lite för mycket åt vänster hela tiden och var lite suddiga. Det fanns tre möjliga felkällor. Kameran, objektivet eller fotografen.
Jag började med fotografen. Såg jag i kors? Hade jag fått problem med astigmatism? Skakade jag på handen? Eller siktade jag helt enkelt som en kratta? Ganska snabbt lyckades jag med stor tveksamhet utesluta min egen inkompetens. När jag fotograferade helt manuellt blev bilderna skarpa. Men alla bilder med autofokus var åt skogen. Två alternativ kvar – kamerahuset eller objektivet.
Som tur är har jag ett (i princip) likadant kamerahus med objektiv, så jag bytte helt enkelt objektiv på kamerorna och tog några bilder. Efter dessa vetenskapliga tester stod det klart att min D800E-hus mår lite dåligt och behöver åka på rehab. Men för att vara riktigt säker så tog jag med mitt andra kamerahus på upptäcksfärd i Nackareservatet idag (bilderna i detta inlägg). Närbilder, motljus, landskap och rörligt fokus. Allt satt som det skulle. Knivskarpt, perfekt ljus och utan krångel. Så nu blir det jag och mitt D800-hus som får hänga i naturen tillsammans ett tag framöver. Inte helt fel det heller.
Jag hoppas med hela mitt hjärta att ni får en härlig påskhelg, även om det blir en annorlunda påskhelg för de flesta av oss. Stay safe, ät lagom med ägg och njut av de små sakerna i livet. Världen finns ju kvar där ute, även om det just nu fortfarande kanske känns lite avlägset <3
Du bjuder på magiska bilder som vanligt. Visst är det en annorlunda tid. Och visst kan man aldrig förstå varför det inte var Akropolis ni stod på. Ibland är det svårt att tänka att allt har en mening. Men det måste väl finnas en mening med detta också. Ta hand om dig. Önskar dig en fin annandag. Kram
Tusen tack för de fina orden Cornelia! Det är tur jag kan gå in och läsa lite positivism på din blogg ibland, vissa dagar känns världen mindre än vanligt. Hoppas att du också haft en fin påsk, varenda dag med lite mer sol gör det lättare att inte tänka på resor hela tiden! :)
Vad bra att ha två kamerahus då så man har en back-up :)
Fina bilder du bjuder på! :)
Tack snälla du! Ja, en otrolig tur att jag har ett backup-hus – har räddat mig mer än en gång. Kommer att ha svårt att någonsin byta från Nikon, är så fast i Nikonträsket :)
VIlka bilder! Inget slår riktigt fina vårdagar i Sverige!
Håller med! Våren väcker alla svenskar ur vinterns mörka dvala :)