Fraser Island – världens största sandö – Queensland – Australien

Tidig morgon i Hervey beach. Mulet, grått och regntung himmel. Vi som haft så fint väder under hela vår bilsemester i Queensland! Typiskt att få regn en spännande utflyktsdag som denna, då vi skulle lämna bilen på hotellet och åka till Fraser Island.

Fraser Island är en nationalpark, ett världsarv och världens största sandö.  Även om ön består av sand, finns här även regnskog, sötvattenssjöar och ett rikt djurliv. För att kunna köra bil på ön behöver man ett speciellt tillstånd och en riktigt stor fyrhjulsdriven SUV. Vilket vi inte har för vår hyrbil. Så vi får hålla oss tillgodo med en arrangerad heldagsutflykt till ön istället.

Vi blev upplockade av en stor buss från Fraser Explorer Tours vid halv åtta, som tog oss till bilfärjan som skulle ta oss över till ön. Väl på andra sidan så skulle ett mindre terrängfordon stå och vänta på oss. För på ön finns inga vägar. Bara sand. Egentligen finns det faktiskt bara en officiell väg på ön. Stranden 75 mile beach, där man faktiskt får köra 80 knyck.

Vi gick ombord på färjan och väntade. Det tog tid att få på alla bilar på båten, då alla stora SUV:ar skulle backa ombord på färjan. Resan över till ön var lugn, men vindarna blåste ganska så kyligt.

Ön visade sig inte ha varken någon brygga eller pir, utan bilfärjan körde i princip helt enkelt hela vägen upp på land. Där fick bilarna köra av i geggan på några plywoodskivor.

Väl i land, hoppade vi på vår kombinerade lastbil/buss för att börja åka runt på ön. Vägarna på Fraser Island är alltså inte gjorda av grus eller asfalt, utan slirig sand. Hur fort det går att köra runt på ön beror därför helt på väder och vind. Sanden var på grund av regnet dessutom rätt så geggig. Tur att vår buss hade stora traktordäck.

Första stopp var Lake McKenzie, en av 100 naturliga sötvattensjöar på ön. Det här är inte en vanlig sjö. Det finns inget inlopp och inget utlopp.  Sjön fylls bara på av regnvatten. Sjön vad väldigt fin med pudervita stränder och stilla och klart vatten. Många drog på sig badkläder och badade, men det var inte så varmt. Vi gick en promenad på stranden istället.

Det kryllar inte av matställen på ön. Vi åt buffélunch på en av de få hotellen som finns på ön. Resorten byggdes på 60-talet innan det blev helt stopp för byggnationer på ön. Stället såg inte ut att ha renoverats sedan dess. Kanske inte så konstigt egentligen, för hur ska de lyckas frakta runt byggmaterial på ön?

Efter den mediokra buffén så gasade vi på ut på 75 mile beach. Där gick det undan! Det var lågvatten och regnade lite lätt, så sanden var hårt packad och perfekt att köra på. Ute till havs såg vi knölval efter knölval som hoppande och sprattlande utefter horisonten. Helt underbart.

Plötsligt så stannar bussen. En dingo springer förbi oss på stranden. På hela ön bor bara 250 dingos, så vi blev överlyckliga över att få se den. De dingos som bor på Fraser Island tillhör en isolerad och helt renrasig stam, som är mer som vargar än hundar. Dingos jagar precis som vargar i flock och kan vara väldigt aggressiva. På hela Fraser Island bör man därför aldrig gå själv någonstans och aldrig släppa varken mat eller barn utom synhåll.  Lite svårt att förstå, då de dingos vi såg snarare såg ut som tunna, snälla hundar.

Nästa stopp var skeppsvraket Maheno. Kryssningsfartyget Maheno strandade på Fraser island 1935 och ligger sedan dess kvar på samma plats och förfaller. Det som finns kvar av skeppet är ett skal av rost. Det är ganska så intressant att titta tillbaka på bilder på Maheno för bara några år sedan, det går verkligen att se hur skeppet för varje år förfaller lite till. Bit för bit lämnas tillbaka till naturen.

Fortsatte norrut på stranden – en dingo till! Guiden berättade att vi hade en otrolig tur idag. Ofta ser man inte en enda dingo här på dagarna. Han trodde att det var vädret som fick dem att komma fram. Så vi kanske faktiskt hade tur med vädret idag, även om det inte kändes så i duggregnet.

Vi stannade till vid Pinnacles färgade klippor, men i regnet var de varken speciellt vackra eller speciellt färgglada.

Körde tillbaka söderut mot Eli Creek – en till dingo! Den här dingon följde dessutom med oss hela vägen till Eli Creek och lade sig ned och sov i sanden bredvid bussarna. Den väntade definitivt på att vi skulle släppa ifrån oss något gott. Turister betyder antagligen godis.

Eli Creek är en av alla sötvattensåar som finns på Fraser. Vi promenerade längs vandringsleden och doppade tårna. När vi var tillbaka vid bussen så låg dingon kvar.

Nu lämnade vi stranden och körde tillbaka på de guppiga och sliriga sandvägarna till Central Station, som ligger i regnskogen mitt på ön. Vid Central Station bodde för 150 år sedan hundratals timmermän och deras familjer. För att bygga stora skepp behöver man stora träd. På Fraser Island fanns på den tiden fullt av tusen år gamla hardwoodträd. Stora, ståtliga och perfekta för att bygga skepp. Mängder av de största träden skövlades därför och skeppades från ön. Idag finns inte så många träd äldre än 500 år kvar på ön. Men de träden som är kvar är i och för sig skyddade från avverkning och är redan GIGANTISKA.

Vi gick en promenad i regnskogen, på en av de leder som finns vid Central Station. Regnet gjorde ön helt magisk, med vatten som långsamt droppade från de stora bladen och vattenånga som bildade ett mystiskt dis i skogen.

På vägen tillbaka upp till bussen så hörde vi ett väldigt oljud. Det lät som barn som skrek och busade med varandra. Konstigt. Här i skogen på Fraser Island? När vi närmade oss såg vi att det inte var några barn. Det var två dingo som busade och ylade alldeles framför oss. De tittade lite på oss, men låg kvar oberörda när vi gick förbi.

Solen var på väg ner. Det var dags att återvända till bilfärjan innan det blev mörkt. Vi hann precis tillbaka till 17-båten till fastlandet. Vilken dag! Dingos, knölvalar och magiska vyer. Kunde inte ha blivit bättre. Inte ens vädret.

Vill läsa fler av mina resetips? Glöm inte att gilla Rucksack på Facebook!