Valskådning i Kaikoura – Resedagbok Nya Zeeland dag 10

Marlborough -> Kaikoura -> Christchurch

Idag kom dagen som vi hade längtat efter ända sedan vi bokade denna resa! Dagen då vi (förhoppningsvis) skulle få se valar! Kaikoura på sydöns nordöstra kust är en av världens mest kända platser för valskådning. Orsaken till att det finns så många valar här, är Kaikouras unika undervattensravin. Bara 2 kilometer utanför den klippiga kusten finns kanten på en kontinentalplatta, som stupar brant ner i det mörka havet till flera kilometers djup. Samtidigt som djuphavsströmmarna för upp näring från djupet till havsytans mindre fiskar, lockar de små fiskarna även till sig stora fiskar. Främst finns här kaskeloter och delfiner, men ibland simmar en och annan blåval och späckhuggare förbi.

Efter en à la carte-frukost på hotellet i Marlborough styrde vi kosan mot kusten. Från att ha snirklat oss runt bördiga vingårdar i Marlborough, kommer vi nu fram till en karg och brant kust, kantad av stora klippor och stenar.

Vi hade bokat 12:15-båten från Kaikoura, så vi hade gott om tid på oss att stanna efter vägen och njuta av havsvindarna och även för att besöka den stora sälkolonin som bor permanent vid Oahu Point Seal Colony. Sälkolonin är inte blyg av sig, utan ligger precis vid State highway 1. Det var bara att stanna bilen, ta ett djupt andetag och följa odören för att hitta sälarna. För gott luktade de definitivt inte, trots att de var på säkert avstånd från oss! Hundratals djur låg på stenarna och jäste och då såg vi antagligen bara en bråkdel av de sälar som bor här, de allra flesta verkade föredra att rulla runt ute i vattnet. Unga, gamla och runda. Här verkade alla sälar trivas! I närheten av sälkolonin ligger ett vattenfall där babysälar brukar leka runt i sötvattnet, men för att inte alla turister ska störa sälarna så har man stängt vattenfallet för besök. Jag kan bara tänka mig hur söta ungarna måste vara när de leker tillsammans i det grunda vattnet!

Väl framme i Kaikoura behövde vi fixa lunch. Vår båt var fortfarande inte bekräftad pga väderomslag och lunchcaféet på valstationen var det enda stället som fanns i närheten. Då det var helgdag och annandag jul, så fanns det dessutom ingen varm mat idag, så det blev verkligen inte någon gourmetlunch. Men något litet i magen behövdes innan avfärd, att bege sig ut på vågorna utan att ha ätit är inte bra för humöret för någon av oss.

Uppsamling för avfärd! En säkerhetsinformationsfilm senare, var vi i grupp på väg till katamaranen. Båten låg en bit bort, så vi fick åka buss till hamnen. Väl framme hoppade vi in och satte oss. Nu gick det undan. Inte alltför guppig färd som tur var, men tyvärr var vädret inte det bästa idag. Sån tur att vi tog med oss både fleecetröjor och vindjackor, för de behövdes verkligen ute på havet!

För att hitta valarna hade kaptenen hela tiden kontakt med ett flygplan som cirkulerade i området. Med jämna mellanrum sprang han ut ur sin hytt och lyssnade med sin hydrofon för att höra var valarna befann sig. Han lyssnade och lyssnade och sprang sedan in i sin hytt för att trycka gasen i botten en liten sträcka till. Och tillslut så såg vi äntligen den första stora kaskeloten liggande vid ytan och spruta ut vatten och vila. Vilken vacker syn och vilken intressant val kaskeloten är! Jämfört med andra valar har kaskeloten ett oproportionerligt stort och klumpigt huvud, med en käke som ser ut som en smal näbb. Varför då? Det är det ingen som vet. I kaskelotens huvud finns ett stort organ med olja, som fortfarande gäckar forskarna. Är det för att valarna ska kunna vara under ytan längre? För att de ska kunna dyka djupare? Eller är den en viktig komponent för valens sonar? Kaskeloter är väldigt svåra att studera, då de tillbringar stora delar av sitt liv på flera tusen meters djup. Där i djupet smaskar valen på jättebläckfiskar och skapar ljud som är högre än 230 decibel! Skulle du råka höra kaskelotens klickljud ovanför vattenytan, räcker det inte att hålla för öronen – ljudet är tusen gånger högre än om du står precis bakom ett startande jetplan…

Efter den första valen vinkat adjö med sin stjärtfena hade vi turen att se några valar till. Valarna låg på ytan och andades och blåste ut vatten för att förbereda sig inför sina djupa dyk. När de väl vilat klart dök de långsamt långsamt ner i djupet med stjärten rakt upp. En av kaskeloterna verkade dock bli lite väl nyfiken på oss och sträckte upp huvudet ovanför ytan för att kolla lite närmre. Vi måste ha varit väldigt spännande att se på, för valen dök sedan ner under vår båt, och tittade upp på oss underifrån med sina stora ögon. Då blev dock kaptenen lite orolig och sa till oss att gå och sätta oss i båten igen. Även om vi var på en relativt stor katamaran, vill man inte bli puttad på av en grinig kaskelot…

Efter att ha sett flera valar dyka, åkte vi mot en bukt där vi möttes av hundratals hoppande och lekande delfiner! Hur söta är inte dessa djur? Man kan inte annat än skratta och klappa i händerna när de hoppar och ju mer uppmärksamhet de fick, desto mer showade de. Helt underbara!!

Efter nästan 4 timmar på havet var vi tillbaka i land igen. Time flies när man har roligt… Vi såg tyvärr inga blåvalar idag, det verkar som att de oftast passerar förbi här under vintern.

In i bilen igen och full fart mot Christchurch! I februari 2011 inträffade en av Nya Zeelands mest allvarliga jordbävningar någonsin här i Christchurch. Stadens centrala delar blev helt förstörda och nästan 200 personer dog. Nog för att vi förstått att förödelsen var stor efter jordbävningen, men vi hade inte förstått att staden efter 5 år fortfarande skulle vara så här förstörd…

Vi bodde på ett nyrenoverat och relativt nyöppnat Ibis mitt i stan. Faktiskt det första hotellet som öppnade efter jordbävningen. De byggnader som byggs nuförtiden har andra krav på sig för att klara jordbävningar än de gamla husen hade, så det tar tid att bygga upp staden på nytt.

Vi tog en promenad genom centrum för att hitta en öppen restaurang för middag. Det är verkligen inte mycket kvar av centrala Christchurch. Den vackra gamla katedralen har fallit sönder och överallt såg vi rivningshus med klotter. Inte mycket var öppet, alla affärsinnehavare verkade vara hemma och fira jul. Gick igenom en knasig galleria där spårvagnens räls är dragen tvärs igenom gallerian, men allt var stängt. Tillslut hittade vi en öppen restaurang i ett Rendezvous hotell – Straits Café. Såg helt ok ut, med bra meny. Det kändes verkligen inte värt att lägga tid på att söka efter någon annan restaurang en dag som denna. Det var tydligt att restaurangen inte var van vid så mycket gäster, så maten tog oproportionerligt lång tid.  Men helt ok resultat som mättade våra hungriga magar innan vi gick tillbaka till hotellet för att smälta dagens all intryck. Jag erkänner att jag som kvällslektyr läste hotellets evakueringsplan lite mer noggrant än jag vanligtvis brukar göra. När man sett förödelsen i detta jordbävningsdrabbade område, inser man vilka krafter som gömmer sig där nere i jorden.

Vill du läsa mer om vårt äventyr på Nya Zeeland? Kolla in nästa dag på Resedagbok Nya Zeeland: Dag 11. Små blå pingviner eller föregående dag på Resedagbok Nya Zeeland: Dag 9. Vingårdar i Marlborough .