If you see this after your page is loaded completely, leafletJS files are missing.
Queenstown -> Milford Sound -> Te Anau
05:45. Väckaren ringer. Med lite tidsomställning i kroppen var det inte helt lätt att kliva upp, trots att det stora äventyret börjar idag! Benen kändes som bly och huvudet kändes som om vi hade varit på en rejäl fest igår. 12 timmars tidsskillnad är inte att leka med, men det underlättade att det redan var ljust ute. Vi hade bokat en båtfärd på Milford Sound klockan 13, så avfärden från hotellet behövde ske senast klockan sju. Det är lätt att tro att en bilfärd på 28 mil borde ta mindre än tre timmar, men vägarna här på Nya Zeeland består till största delen av enfiliga vägar utan vägren, där man inte har gjort något försök alls till att räta ut vägen. Det är helt enkelt mer kurvor än raksträckor. Lägg dessutom till en stor mängd bussar med turister och en ännu större mängd turister med hyrbilar som kör långsamt för att se på utsikten efter vägen. Vi vågade inte chansa, utan räknade kallt med att det skulle ta 5 timmar att köra till båten. Vi är själva väldigt duktiga på att slänga oss på bromsen när vi ser något vackert, men vi insåg att vi skulle behöva göra rätt så hårda prioriteringar efter vägen. Är det inte helvetiskt-sjukt-vackert, utan bara sjukt-vackert, skulle vi inte ha tid att stanna.
Hade köpt med oss mackor, juice och yoghurt från mataffären i Queenstown dagen innan, så vi åt frukost innan vi åkte. Hotellrummet hade ett välutrustat pentry, så vi lyckades till och med koka oss en kopp kaffe var. Tyvärr hade vi glömt att packa ned vår vattenkokare för bilen, så det gällde helt enkelt att Anders skulle klara sig utan kaffe och orka köra hela sträckan utan möjlighet till att stanna och fixa kaffe någon annanstans än i Te Anau.
Lyckades checka ut efter en lång stunds väntan på en hotellgäst som blivit debiterad för ett middagsbesök de påstod sig inte gjort. Hotellet löste det snyggt efter ett telefonsamtal, innan den frusterade gästens topplock hann flyga i luften.
Dagens slutmål, Milford Sound, är en djup fjord i nationalparken Fiordlands, strax sydväst om Queenstown. Fjorden bildades när en stor glaciär smälte och rann ut i Tasmanhavet. De första Europeiska världsomseglarna vågade sig inte på att utforska fjorden, då man var rädd att fjorden skulle smalna av och att man skulle fastna där inne utan vind. Inte förrän 1812 vågade sig kaptenen John Grono in i Milford Sound med sitt skepp och döpte förundrad av dess skönhet fjorden till Milford Haven. Fiordlands var ända fram till 1900-talet ett av de minst utforskade områdena i Nya Zeeland och inte förrän 1888 när man upptäckte Mackinnon Pass, kunde man ta sig till Milford Sound till fot. Detta pass är idag en del av den kända vandringsleden Milford Track. Sextio år senare byggdes Homer-tunneln för biltrafik, en tunnel som än idag används av alla fjordens vägburna besökare.
Området kring Milford Sound är ett av de områden i världen där det regnar mest. Faktiskt närmre 7 meter per år (!). Här i Fjordlands regnar det dagligen och vädret skiftar fortare än du hinner ta på dig din regnjacka, vilket är en av orsakerna till att fjordens väggar nästan alltid är dekorerad med hundratals vattenfall.
Vi påbörjade vår långa färd till vårt första stopp, Te Anau. Vägen från Te Anau till Milford Sound är 12 mil lång och räknas som en av de vackraste bilrutterna i världen, så vår plan var att köra på så mycket vi bara orkade de 17 milen till Te Anau, för att sedan ha lite tid över att stanna efter vägen närmre Milford Sound.
Första etappen var en väldigt kurvig väg utefter Lake Wakatipu sydöstra strand, med vackra vyer över den turkosa sjön med snöklädda berg. Efter sjön kom vi ut bland ett helt annat landskap med gröna rullande kullar med får. Träden lyste med sin frånvaro och det kändes plötsligt som att vi befann oss bland Irlands frodiga grönska. Även om jag läst och förstått att det bor mer får än människor på Nya Zeeland, hade jag aldrig trott att det skulle vara så HÄR mycket får! De tio milen från Lake Wakatipu till Te Anau passerade förbi slitna bondgårdar och stora slätter med gula gräsbollar. Överallt efter vägen, utefter kullarna, vid bondgårdarna, fanns det får.
Stannade snabbt i Te Anau och tankade och köpte med oss lunchmackor på Subway. Det blev även en stor take-away kaffe för att Anders skulle orka köra de sista två timmarna till fjorden. Vi hann knappt lämna Te Anau förrän började snöklädda berg började närma sig vid horisonten. Snöklädda berg och en bekymrad polis.
– ”I have to apologize for the weather, it is almost 10 degrees colder than it usually is in December!” Vårt första stopp blev inte ett fotostopp, utan en poliskontroll. Hade vi fått broschyren ”Driving in New Zealand” från hyrbilsfirman? Satt det en pil vid hastighetsmätaren med vänstertrafikvarning? Allt visade sig vara som det skulle, så vi fick köra iväg från den trevlige polisen med en glatt vinkning och ett ”Have a wonderful vacation in New Zealand!”.
Efter några mils körning kom vi till vårt första stopp, Mirror Lakes, där Earlbergen speglar sig i stillastående vattendrag. Bergen var så nära att det knapp gick att fotografera dem ens med vidvinkelobjektiv. Det är inte svårt att hitta till de vackra platserna efter vägen, för även om inte alla platser är väl utmärkta är det bara att stanna när man ser en lång rad av parkerade bilar. Vi stannade vid de platta gröna ängarna vid Knobs flat och även vid ett vattendrag med lupiner vid Walkers Creek. Sedan vågade vi inte stanna mer, då klockan började närma sig ett med stormsteg, så vi påbörjade en brant stigning utefter krokiga vägar mot Homer Tunnel. På flera ställen har man fått dra om vägen på grund av stora ras som rivit med sig den ursprungliga vägen, under vinterhalvåret är både laviner och stenras vanliga. Fick vänta en stund vid ett rödljus för att få åka igenom den enfiliga tunneln, men på mindre än 10 minuter var vi plötsligt på andra sidan bergsryggen och nästan framme i Milford sound. 28 mil och 4,5 timme senare. Det har pratats mycket om möjligheten att bygga en stor tunnel mot Lake Wakatipu, för att drastiskt minska avståndet till Queenstown med flera timmar, men det är ett kontroversiellt förslag som inte är populärt bland varke sig lokalbefolkning eller naturvänner. Idag besöker nästan 1 miljon turister årligen Milford Sound, trots det långa avståndet. Med en ny tunnel skulle många fler vilja komma hit, vilket skulle belasta naturen till dess yttersta och förstöra den orörda känslan som fortfarande går att hitta i Milford Sound. Omsorg om miljön är viktig här på Nya Zeeland, så min känsla är att genvägen aldrig kommer att byggas.
Vägen fortsatte neråt nu, ner mot fjordens botten. Överallt efter bergsväggarna rann det vattenfall, och grönskan är ofattbar. Tack vare de höga bergen bildas här en egen klimatzon som kan föda denna kalla regnskog med konstant fukt.
Vi hann fram i god tid och käkade vår medhavda Subwaylunch på bryggan innan vi hoppade på Real Journeys stora kryssningsbåt. Det visade sig vara i princip bara vi och några hundra japaner som alla var mer intresserade av att äta sin bentolåda eller ta selfies med selfiepinnar än att njuta av naturen. Mycket intressant att man åker så långt utan att vara intresserad av det vackra runt omkring oss? Men båtturen var definitivt värd den tidiga morgonen, med fantastiska fjordvyer och dimmiga berg. Vädret slog om fort vi kom in i fjorden, från att ha åkt i ett soligt landskap på vägen från Te Anau var vi nu inne bland låga moln och kalla vindar. Vi såg flera New Zealand Fur Seals som hängde på en stor klippa, men vi såg inga delfiner. Båtturen avslutades efter 2 timmar med att båten i princip körde in under ett stort vattenfall. Vi fick faktiskt lite sol också under båtturen, vilket inte tillhör vanligheterna.
Efter 2 timmars friska havsvindar var det dags att bege sig mot nattens boende i Te Anau, men vi tog en kort promenad ut på en pir vid hamnen för att se om vi kunde få någon bättre vy över fjorden. Med ögonen på landskapet råkade vi reta upp herr Oyster Catcher med fru, som ilsket flög mot oss och hotade oss att inte komma närmre. Snoper och försiktigt backade vi tillbaka från den uppretade fågeln och hoppade vi in i bilen.
Innan vi nådde Homer Tunnel stannade vi och gick en 20 minuters vandring till the Chasm, en stor klyfta skapad av ett vilt vattenfall på Cleddau River. Vi hittade även en vacker bro med en vild flod som gav oss perfekta long exposure-bilder med berg i bakgrunden.
Fiordland hotel låg lite utanför centrum av Te Anau, men visade sig trots det billiga priset vara helt ok, trots ett lite skabbigt yttre. Allt i rummet var mycket fräscht och luktade rent, även om möblerna nog var tillräckligt gamla för att vara avskrivna vid det här laget. Men sängarna var hårdare än hårdast. Att det dessutom är värmemadrasser med hårda plastdelar i varje säng gör att man känner sig som prinsessan på ärten. Det fanns 4 sängar i rummet, så det fanns gott om rum för oss tre. Nyrenoverat badrum och kylskåp och kaffekokare bidrog till några plus.
Tog bilen ner till centrum, där det visade sig finnas ett stort utbud av restauranger. Till slut blev det middag på uteserveringen på The Ranch: lillan åt nachos, jag åt lammrostbiff med mintsås och grönsaker och Anders åt pork ribs. Det blev rätt så snabbt kyligt när solen gick ner, men med fleecejackor var det inga problem att sitta ute. Till efterrätt blev det en stor Pavlova (som visst är Nya Zeelands nationaldessert) och en boysenberry sundae.
En grymt bra dag helt enkelt!
Förresten: Wifi är exotiskt här och internet är både långsamt, begränsat till visst antal devices, tidsstyrt till en timme eller kostar pengar. Så det blir nog tyvärr inte så mycket streamad julkalender som dottern skulle ha önskat.
