If you see this after your page is loaded completely, leafletJS files are missing.
Wanaka -> Fox Glacier
Dags att lämna värmen vid Lake Wanaka och köra upp efter västra kusten till Fox Glacier. Dagen började i en smärre kamerakatastrof, men med en ofantlig tur och en galen idé så lyckades katastrofen undvikas. Vi kom dock iväg lite senare från Wanaka än planerat och en aning fattigare. Förberedda på en relativt lång körning laddade vi batterierna med en frukost på ett litet bageri vid huvudgatan i Wanaka, The Doughbin. Absolut inget fancy, bara några snabba färdiggjorda mackor och en kaffe vid ett litet runt bord. Vi köpte även med oss mackor från Subway att käka till lunch, då hela dagens biltur skulle ta oss genom nationalparken Mount Aspiring, där det inte finns varken städer eller lunchställen. Vädret såg ut att vara lite sisådär, inte kallt men lite disigt och med risk för regn. Det var bara att slänga på oss vindjackorna.
Mount Aspiring är hem för Nya Zeelands högsta berg – med samma namn – och Sagan om Ringens Isengard. I hjärtat av nationalparken finns vidsträckta områden av vildmark, med glaciärer, snöfält, berg och dalar. Den västra delen av parken är en grön matta av regnskog och vattenfall, medan den östra är mer karg och bergig.
Började resan norrut utefter den slingrande vägen vid stranden av lake Hawea och lake Wanaka. Vyerna över sjöarna var sagosköna, trots att dagen bjöd på ett tjock lager med moln. Återigen gröna kullar med får och lätt snöklädda berg runt sjöarna.
Då vi kom iväg rätt sent, blev det lunch snabbare än vi tänkt oss, så vi stannade på en rastplats vid Lake Wanaka för att käka lunch. Vi hann dock knappt ut genom dörren innan vi insåg att det nog var en ganska så dålig idé att sitta ute och käka lunch idag. Det blåste storm, rakt mot oss på rastplatsen. Bara någon kilometer tidigare hade vi stannat och tittat på sjön, utan att det blåste något alls, men nu hamnade vi i en en rejäl vindtunnel. Vi tog en kort promenad, men bilen visade sig vara det bästa stället för lunch, så vi satt i bilen och myste och tittade på svanarna som gick på sjön istället.
Första riktiga stoppet i Mount Aspiring var Blue Pools, en halvtimmes lätt vandring över hängbroar till några magiskt blå pooler vid utloppen mellan två älvar. Vandringsleden var välskött och grusad och stigen gick i en grön och tät skog med ormbunkar och trädgrenar med hängande mossa. Vi stannade vid poolen en stund och balanserade på de runda stenarna vid stranden och njöt av det superblå vattnet och kastade några mackor. Det gick inte att stå still så länge, för det var fullt av arga black flies som gjorde sitt bästa för att äta upp oss. Tillbaks in i skogen och in i bilen igen.
Vägen fortsatte norrut genom Haast Pass. Man kan inte säga något annat än att denna vägsträcka blev helt magisk, med moln som sakta rullar in över vägen och kullarna. Tyvärr ser vi inga berg idag, då molnen är så låga, men det här är nästan bättre! Allt känns mycket mer mystiskt och Sagan Om Ringen med alla moln.
Nästa stopp var Fantail falls, ett vattenfall bara ett stenkast från bilen. Promenerade lite bland de runda stenarna på flodbädden, men även här var fullt av arga black flies, så vi viftade bort dem en stund innan vi gick tillbaka till bilen.
Thundercreek falls var nästa stopp, men på vägen dit hann vi hitta ett vattenfall till vid en snygg bro. Men nu var molnen så låga att det nästan kändes som att de passerade i huvudhöjd.
Skulle ha stannat vid vattenfallet Roaring Billy, men vi måste ha missat skylten för plötsligt var vi i Haast vid havet och vid ett visitor center. Hur nu det gick till, då det skulle finnas en stor parkering och vara väl skyltat till vattenfallet. Gick en promenad vid Ship creek på stranden bland de höga röda papegojblommorna, stranddynorna och de knotiga stockarna som blåst upp på stranden. Vegetationen här är väldigt konstig, känns mer som afrikansk savann med stora baobabträd. Väldigt ogenomtränglig! Ett utsiktstorn stod vid stranden, så vi klättrade upp för att se på utsikten, men väl uppe insåg vi snabbt att det enda vi såg var ett moln av black flies, så vi fick klättra ner fortare än kvickt!
Körde förbi flera stenras utefter vägen, vissa så stora att vägen hade dragits om. Då det alltid regnar mycket här är risken stor för ras.
Framme vid Fox Glacier Lodge checkade vi in i vår mysiga trästuga med två sovrum, badrum och kök och gav oss ut att hitta middag. En av de tre restaurangerna var stängd ikväll, vilket gjorde att trycket på de andra var hysteriskt. Efter mycket velande satte vi oss på White bar och käkade en medioker middag, med superstressad personal. Tydligt att de i denna lilla håla inte var vana med så mycket folk!
Efter middagen gick vi en promenad i skogen bredvid hotellet. Skogen var som tagen ur en sagobok med stora palmormbunkar, träd täckta med mossa och en liten bäck. Allt gick ihop i ett tjockt grönt täcke som omslöt stigen. Hotellägaren hade tipsat om att det hände oanade saker i skogen när det blivit mörkt, så vi gick tillbaka till stugan och inväntade solnedgången innan vi gick tillbaka till samma skogsstig – nu i kolsvart mörker.
Naturfenomenet som uppenbarade sig i mörkret var något vi aldrig sett förut. Överallt under de stora rotvältorna blinkade små lysmaskar! Väldigt konstiga djur! Vi trodde nog att det var en liten mask som lyste, men det visade sig vara en riktigt ful och äcklig liten insekt. Ful i dagsljus, men väldigt roliga att titta på i mörker!
Vill du läsa mer om vårt äventyr på Nya Zeeland? Kolla in nästa dag på Resedagbok Nya Zeeland: Dag 5. Fox Glacier och lysmaskar eller föregående dag på Resedagbok Nya Zeeland: Dag 3. Arrowtown .
