Kakaduorna skrek sin vanliga morgonklagan i palmerna utanför vår lägenhet i soluppgången i Palm Cove. De flygande retstickorna verkade inte alls vara lika trötta som jag. Såg de inte till och med lite skadeglada ut? Även om jag nästan alltid ställer väckarklockan när vi är på semester, var denna upphämtning i tidigaste laget. Vi älskar att köra bil själva, men det finns tillfällen då till och med vi inser att vi mött vår överman. Vår överman denna gång var Australiens Daintree National Park och vägen till Cape Tribulation. Då de allra flesta hyrbilarna varken har monsterdäck eller snorkel som standard och försäkringen inte täcker när man kör i floder, så ville vi inte chansa. Queenslands regnskog är inte att leka med. Så här stod vi nu och väntade på vår pickup från Billy Tea Safaris, ett litet lokalt guideföretag som tar dig dit de stora bussarna inte kan köra. Vi var den sista upphämtningen och vår specialbyggda 4WD-minibuss svängde nu norrut med 10 förväntansfulla resenärer.
Vi stannade till på en restaurang/bensinmack/café i Mossman för inköp av en take away-kaffe och en te. Beslutet att åka på utflykt och inte köra själv blev snabbt bekräftat som ett bra val. Här i Mossman körde alla (jag menar verkligen ALLA) omkring i fyrhjulsdrivna pickups med snorklar. (Jag kan ärligt talat säga att jag aldrig sett en bil med snorkel förrän jag åkte till Queensland första gången, så om ni inte vet vad en bilsnorkel är, så förstår jag det!)
Inne på restaurangen/bensinmacken serverades allt från friterad bläckfisk till dim sums. Dock såg det ut som att den friterade fisken var storsäljaren. Man kan säga mycket om Mossman, men mackpersonalen var riktigt grymma på att göra flat whites och det är inte varje dag jag får mig en kopp av lokalodlat te. Så tummen upp för bensinmackscaféet med restaurang i Mossman – trots att de skraltiga bensinpumparna såg ut att vara från 50-talet!
Efter denna fikapaus och bensträckare fortsatte vi norrut i en halvtimme till vårt nästa stopp i mangroveskogen vid Daintree river. Daintree river ligger i Daintree National Park, som är världens äldsta regnskog. I över 135 miljoner år har den livgivande regnskogen här i norra Queensland varit hem för fåglar, kängurur, krokodiler, ormar och den unika strutsliknande fågeln cassowary. Faktiskt är denna regnskog hem till fler växter och djur än någon annan plats på jorden. Det fullkomligt kryper och låter och prasslar överallt. Floden vid mangroveskogen är dock inte bara hem för fiskar och krokodiler, utan även barnkammare för några av Australiens minst älskade djur. Maneterna.
Upp till 30 centimeter i diameter och med flera meter långa tentakler. Box Jellyfish (boxmaneter) bränner inte bara otroligt smärtsamt, de kan även ge stora ärr och i värsta fall leda till döden. Boxmaneterna växer upp här i mangroven och glider ut i havet när det regnar under sommarhalvåret. På nästan alla stränder utefter Queenslands norra kust finns därför områden med stinger nets (manetnät). Dessa nät hindrar boxmaneterna från att simma i närheten av badande människor.
Innan vi hoppade ner i båtarna för att möta djurlivet i mangroven fick vi även se på en liten Irukanji-manet. Stor som en kärnfri vindruva, men ofta till och med farligare än en boxmanet. Tur att vi alltid åker till norra Australien under deras ”vinter”, när maneterna tycker att havet är för kallt.
Krokodilsafari på Daintree River
Båten gled ut på floden. Mangroveträden täckte båda sidorna av den breda floden och de tjocka rötterna stod stadigt fast i den mjuka flodbanken. Daintree river är dock inte mest känd för sin mangrove, utan för sina saltvattenskrokodiler. Krokodiler har varit en viktig del av Australiens historia och kultur i tusentals år och åtskilliga är de aboriginmålningar som visar krokodiler i olika religiösa och vardagliga situationer. I Daintree river bor idag runt 70 vuxna krokodiler och för varje år så ökar antalet. Men det har inte alltid varit så. På 70-talet hade jakt och hat nästan utrotat krokodilerna i floden, så man tvingades införa lagar och förordningar för att skydda djuren.
Det plaskade till vid sidan av båten, det är väl inte en hoppande krokodil? Nä, det var bara en större fisk. Jag måste erkänna att det var lite spänt att ge sig ut i krokodilterritorium. Dottern fick sitta i mitten mellan oss vuxna och guiden var tydlig med att här på floden får man ABSOLUT inte känna på vattnet och man måste hålla händerna innanför relingen under hela resan – inga undantag!
Nästan direkt såg vi ett par olika fåglar, bland annat en brunblå kungsfiskare (som var för snabb för att fotograferas) och en nästan osynlig Tawny Frogmouth. ”Grodmunnar” är fåglar som bara finns i Australien och som har en besynnerlig liten näbb som nästan ser ut som en grodmun. Tur att vi hade en guide med oss på flodturen, för annars hade jag garanterat inte sett den besynnerliga fågeln!
Vi tog en liten biflod uppströms mot ett område där guiderna visste att det fanns ett krokodilbo. Vissa sträckor åker båten alldeles intill regnskogens träd och vi passerade väldigt nära förbi två gröna trädormar som låg och solade längst ut på en gren. Guiden såg dock inte så orolig ut, så jag antar att de var relativt ofarliga ormar.
Krokodilmamman Bessie visade sig inte vara hemma, men hennes två små ungar låg precis vid vattenbrynet och spanade på oss. Även en äldre unge hängde en bit från boet, vilket guiden verkade tycka var lite märkligt. Medan vi spanade på de (relativt) söta ungarna såg vi plötsligt att mamman kom simmade i full fart mot oss och mot boet. När hon närmade sig båten dök hon snabbt under vattnet och vi påmindes om att hålla händerna innanför relingen. Ett av många sätt som en krokodil effektivt jagar sina byten är att hoppa hela sin längd rakt upp ut vattnet med en väldig hastighet. Och då de vuxna hanarna kan bli upp till 6 meter långa, innebär det att en krokodil kan hoppa riktigt högt!
Bessie hoppade dock inte upp, utan dök försiktigt upp igen en liten bit ifrån båten, när hon hade insett att vi stod stilla och inte var något hot. Men den fart som Bessie kom simmande mot oss i vattnet, utan att i princip göra några vågor, var verkligen inte något som jag skulle vilja möta när jag är ute och simmar. På samma sätt som maneterna under sommarhalvåret beger sig mot stränderna, beger sig även yngre saltvattenkrokodiler ut i havet under sommaren för att söka sig till nya flodmynningar och nya revir. Det är inte ovanligt att stränderna här i norr får stänga ibland under sommaren, när en krokodil beslutar sig för att ta en transportsträcka förbi de solbadande turisterna.
Vi fortsatte längs floden och såg två rejäla krokodiler till under den dryga 1,5 timme som vi gled runt på floden. Vi såg även en stor häger som helt orädd stod och fångade fisk efter fisk på en stor gren. Jag hoppas för fågelns skull att de stora grenarna fungerade som ett krokodilstopp, för annars hade den där fågeln inte blivit långlivad.
Vi blev inte avsläppta från båten på samma ställe som vi blev klev på, utan vi blev nu avsläppta vid flodens andra sida för vidare färd norrut. Under tiden vi hade tittat på krokodilerna, hade vår guide helt enkelt tagit bilen över till andra sidan på bilfärjan.
Vi fortsatte norrut längs kusten, djupare in i nationalparken Daintree. Vi stannade till ett kort stopp vid Alexandra Lookout – en utsiktspunkt med milsvida vyer över korallreven och regnskogen. Alexandra lookout är döpt efter den danska prinsessan Alexandra som under sent 1800-tal var gift med en av Englands prinsar. Om hon någonsin var här eller inte, förtäljer dock inte historian.
Vandring i Daintree National Park
Vi hoppade av bussen vid ett av regnskogens besökscentrum, där det fanns en vandringsled på en boardwalk. Det är inte lätt att vandra här i regnskogen utan boardwalk, marken är täckt med tjocka rötter och växter med både taggar och vassa blad och giftiga djur.
Vår guide tog nu med oss på en kilometerlång promenad in i regnskogen, där han berättade om alla växter vi passerade och dess användning.
Vi behövde inte gå långt innan vi såg den första reptilen – en Boyd’s forest dragon – som satt och spanade från ett träd. Boyd’s forest dragon finns bara här i norra Queenslands regnskogar och är egentligen ett nattdjur, så vi hade verkligen tur att få möta denna lilla ödla.
Vi såg även en annan spännande sak. Cassowarybajs. Cassowaryn är en typ av strutsfågel som enbart finns här i Daintrees regnskog. Den blir ca 2 meter hög och har en färggrann blå och röd hals och en hård spetsig ”hjälm” på huvudet. Den utrotningshotade Cassowaryn är absolut nödvändig för regnskogens överlevnad, då ett 40-tal träds frön/nötter har ett så hårt skal att det enda sättet de kan börja gro är om en Cassowary ätit, processat och bajsat ut dem. Så att se Cassowarybajs är ett hoppfullt tecken på att regnskogen kommer att fortsätta frodas och leva vidare i många miljoner år till.
Det var en fantastisk upplevelse att få se den täta regnskogen, höra alla dess ljud och bli matade med kunskap av vår kunnige guide. Lilla E lyssnade så noga hon bara kunde, även om hon tyckte att de kunde vara lite svårt att förstå ibland när guiden slängde sig med Aussie-ord och uttryck.
Efter denna vandring kurrade det i magarna och vi åkte nu till en restaurang mitt i ingenstans, där våra två guider grillade stora, feta, rosa biffar och korv åt oss. Totally d-e-l-i-s-h!!! Vid restaurangen fanns ett vildmarkscenter, där man rehabiliterade djur som blivit skadade i trafiken. Den här dagen möttes vi av ett par stora känguruer och ett par små wallabies som alla hade skadats i trafiken och nu togs om hand här. Elly var snabbt inne och klappade dem allihop och matade dem med macka och morötter.
Emmagen Creek
Efter den supersmarriga lunchen sade vi adjö till de väna kängururna. Vi åkte djupare in i regnskogen på de röda leriga vägarna på the Bloomfield track till det kristallklara vattnet vid Emmagen Creek. Det här är ett garanterat krokodilfritt vatten utan varken farliga parasiter eller fiskar. Krokodiler gillar inte klart vatten, utan vill bo helst i grumligt vatten där de kan överraska sina byten. De flesta av våra medresenärer hoppade i och plaskade runt, men vi föredrog att gå på en liten vandring och bara sitta ner och njuta av stillheten och djungelns alla ljud.
Det här var den luriga delen av bilkörning i Daintree. Den delen som gjorde att jag var glad att vi tog en utflykt och inte körde hyrbil. Vi korsade vattendrag med bilen. På sommaren under regnperioden kan vattnet i denna del av floden bli flera meter djupt och isolerar effektivt av alla som bor norr om Emerson Creek i ett par veckor åt gången. Att vägen enbart är en grusväg och att vattnet kan vara ganska så strömt hjälper inte heller. Det här kräver lite mer än vår vanliga körning på Essingeleden. Men vår chaufför var dock extremt van vid att köra i vattendrag, så vi kom över med bravur – även om det var nästan 50 centimeter högt vatten på det djupaste stället.
Framme vid Cape Tribulation
Vi närmade oss resans vändpunkt – Cape Tribulation. Cape Tribulation är en avlägsen strand, långt från massturism och charterhotell. Stranden har fått sitt namn av James Cook, som under ett av sina äventyr passerade förbi här i uppdrag att kartlägga hela Australiens kust. Den 10:e juni 1770 gick Cook på grund på revet här utanför och efter detta började en lång tid av prövningar (tribulations) för kaptenen. Resten av resan norrut kantades konstant av problem och man kan känna desperationen i Cooks expedition när berg och platser utefter hans väg fick de inte så smickrande namnen Mount Misery och Cape Weary.
Området här vid Daintree är den enda plats i världen där korallrevet möter (och lever i symbios med) regnskogen. Här praktiskt taget rinner regnskogens grönska och energi rakt ner i havet. Luften är ren och klar, det enda oljud du hör är från vågor och kakaduor och det finns ingen bebyggelse. Det här är Australien när det är som bäst. Glesbefolkat, naturskönt och alldeles alldeles underbart.
Vi stannade här en bra stund och vandrade utefter stranden. Under sommarhalvåret kan det finnas både maneter och krokodiler som lurar i vågorna, men under vinterhalvåret är det bara att sparka av sig skorna och vandra i strandkanten. Det var ”vinterkallt” i havet, bara runt 24-25 grader. Det är sådana här tillfällen som jag känner i hela kroppen att jag inte är skapt för att bo i Sverige. Det här är en vinter som passar mig.
Överallt på stranden målade naturens egna små konstnärer mönster av stjärnor och blommor i sanden. Strandkrabbornas eviga skyfflande av sand, skapar de mest fantasifulla mönstren. Stannar man och står still en liten stund så tittar krabborna ofta fram ur sitt hål för att se om kusten är klar för fortsatt skyfflande.
Efter strandpromenaden åkte vi tillbaka till vår lunchrestaurang för en eftermiddagste, men gasen var slut. Det blev helt enkelt inget te. Så är livet här i bushen. Adapt and improvise. Det fick bli en glass istället.
Vi passerar förbi ett område där en skylt uppmärksammar oss på att cassowarys ofta passerar här. I sann Aussie-anda hade man kompletterat skylten med en skylt till. Budskapet är både otroligt relevant och tragiskt, men med glimten i ögat på samma gång. Cassowarys största fiende är bilar. För att dessa magnifika fåglar ska överleva behöver vi människor sluta köra över dem. En pickup som kör här i den kolsvarta natten i regnet i regnskogen, har dock inte alltför lätt att se en stor svart fågel i tid.
Den 12 timmar långa utflykten närmade sig sitt slut och vi var alla fullproppade med fakta, historier och upplevelser. Jag brukar inte tycka om att åka på organiserade utflykter, men Billy Tea Safaris gjorde dagen till en upplevelse att minnas. Ingen påtvingad shopping, utan bara relevanta och intressanta stopp. Vi har varit tillbaka i Daintree med hyrbil själva efter denna utflykt, men vi har än så länge inte vågat oss på att åka Bloomsfield Track med egen bil. Kanske får sätta upp det på listan över life goals, så jag någon gång kan få känna mig lika cool som en ”riktig” outback-Aussie.
Vill du läsa mer om Australien och Queensland? Titta in på min Australien-sida!
