Vid toppen av några krokiga små bilvägar på Madeira ligger bergspasset Boca da Encumeada. Här finns inte mycket alls. Faktiskt bara tre små souvenirbutiker. De flesta förbipasserande stannar här enbart för att ta en kopp kaffe och njuta av de storslagna vyerna från kaffeserveringen. Men det var inte vår plan. Vi åkte oss hit för att vandra längs vattenkanaler och tunnlar utefter Levada das Rabacas.
Vädret vid kusten denna februaridag var soligt och fint när vi åkte från Calheta, men här i bergen rullar molnen in på rad. Vädret känns faktiskt lite ombytligt. Ska det regna? Eller tänker solen titta fram? Det är varken varmt eller kallt, faktiskt känns det som en helt vanlig svensk sommardag. Ganska trevligt men lite opålitligt. Det får bli shorts och goretexjacka.
Bergen runt Encumeada är vildvuxna, gröna och lummiga och påminner mer om Hawaii än Lanzarote. Grönskan är lite oväntad, då vintern har fått de flesta av levadans blommor att vissna. Men Madeira kallas inte den ”gröna ön” utan orsak.
Den första sträckan utefter Levada das Rabacas är både platt, bred och enkel att vandra på. Faktiskt så bred att vi blir omcyklade av två mountainbikes. Träden omfamnar levadan och bildar delvis en tunnel av blad. Vi passerar förbi levadavaktens hus. Hans två hundar är inte övertygade om att vi ska passera förbi. Som tur är skiljer ett staket oss från hundarna, så vi kan fortsätta vår vandring utan fyrbent sällskap.
Lilarosa fuchsia hänger utefter sluttningen. Min mamma hade förut sådana blommor hängandes i amplar i hennes inglasade veranda. På Madeira är fuchsia vilda vinterblommor. Hos mamma krävde blommorna norrländsk sommarvärme.
Vissa passager är så breda, att det nästan går att dansa sig fram. Guacamole-sången går på repeat med rörelser. ”Peel the avocado”. “Peel the avocado”. “Guacamole!”. Har ni inte sett The Guacamole song” ännu på Youtube, är det dags att googla på den nu.
Bakom nästa krön prasslar det vid rastplatsen. En höna och två tuppar sprätter runt och söker mat. Är det vilda hönor? Vi kan inte se något hus i närheten. Tupparna sträcker lite på sig när vi passerar, men igen av dem gör något försök att jaga bort oss. Skönt, tuppar kan vara lite läskiga.
Även om levadan än så länge varit både bred och lättvandrad, har nog ingen av oss haft en tanke på att simma i levadan. Förrän en skylt dyker upp framför oss. ”Simning förbjuden”. Ja, hade det inte varit så otroligt kallt och strömt i vattnet hade det nog gått! Skylten tyder på att någon har försökt i alla fall.
Den en gång så breda levadan börjar smalna av. Det krävs lite koncentration bitvis, då ingen av oss vill snubbla och ramla ner i levadan. Det är inte alltför sällan man läser i nyheterna om att räddningstjänsten fått rycka ut och rädda turister med brutna ben.
I en gammal stubbe har en buske växt upp och fyller det döda trädet med gyllene blommor. Stubben blir nästan som en naturlig vas, som håller ihop ett knippe av vinterblommor i väntan på våren.
Träden som krökt sig över levadan blir färre och färre ju brantare bergssluttningen nedanför oss blir. Plötsligt öppnar landskapet upp sig och vi möts av en dalgång som får oss att ofrivilligt stanna till. Här står vi, ensamma vid en levada i Madeiras berg, med en utsikt som slår det mesta. Kidsen börjar bli lite hungriga, så vi sätter oss ner på levadan där det är som vackrast och tar fram vår matsäck. Ett svårslaget lunchhak.
Vårt mål är att passera igenom en kortare tunnel som vi sett på kartan innan vi vänder om och går tillbaka. Men ju längre vi går, desto smalare blir levadans kant. Nu kan vi bara gå på grusstigen på sidan om levadan. Vissa passager har stup på flera meter bredvid sig, men skyddsräckena är få.
På sidan om levadan växer tjocka, frodiga blad. Vackra som de är i sin enkla grönska, skvallrar de om sommarens blomsterprakt. Afrikas blå lilja blommar vanligtvis här i överflöd med sina stora blå bollar. Att vandra här under sommaren med all denna blomsterprakt, måste vara som att vandra i ett landskap av Liberty-mönster.
Vi närmar oss tunneln. Tror vi i alla fall. Ända tills vi kommer till överhänget. Vi hade läst om att det skulle vara lite brant under delar av vandringen, men vi trodde nog att vi passerat de värsta partierna. Så fel vi hade.
Nu står vi vid ett stup på 15-20 meter, en smal levadakant och ett överhäng som gör att vi vuxna måste ducka för att inte slå huvudet.
Den minst höjdrädda av oss går ut på passagen för att kolla läget. Långsamt långsamt. Vi andra står och tittar på. Plötsligt vänder han sig om och går tillbaka. Det var nära att han fick svindel. Inte bra. Han går än mer försiktigt tillbaka mot oss. Det här är inget för varken mig eller kidsen. Vi får nog helt enkelt vända om. Tunneln som vi tänkte gå igenom kommer vi inte att kunna nå.
Men vänta en stund… Gick vi inte förbi en annan tunnel på vägen hit? Vi beslutar oss för att gå tillbaka och testa den istället, våra ficklampor behöver testas!
Sluttningarna är fulla av överblommad hortensia. Bruna och torra. Jag försöker tänka mig hur sluttningarna ser ut när de blommar, helt fyllda med prunkande blå blommor.
Jag tittar mig omkring och hittar en hortensia som fortfarande blommar. Den är mörkt rosa, precis som min jacka. Jag kommer på att jag läst någonstans att jordens ph-värde styr hortensians färg. Blå blommor för sur, kalkfattig mark och rosa blommor i kalkrika marker. Här verkar blommorna vara blå på ena sidan av levadan och rosa på den andra.
Vi kommer fram till korsningen mellan Levada das Rabacas och Levada Norte. En 300 meter lång tunnel leder till Levada Norte. Dags att testa ficklamporna.
Levadavakten kommer gående med en av hundarna som vi passerat tidigare. En liten lurvig hund, som inte ser så kaxig ut utan sin hundkompis. Levadavakten går in i tunneln. Hunden stannar upp och tittar lite på oss, men hoppar sedan orädd in i mörkret i tunneln. Det är vår tur. Kan en liten lurvig hund vandra i tunneln, borde väl även jag?
Vi plockar upp våra ficklampor. Några ficklampor ligger kvar i huset. Aj då. Vi delar upp oss. Det första gänget traskar in. Det är lågt i tak, vuxna måste huka rejält.
Vårt gäng börjar traska in i tunneln. Vår lilla ficklampa kan bara lysa endera på marken eller i taket. Vi behöver se var vi sätter fötterna för att inte ramla i levadan, men ryggsäcken fastnar i tunneltaket hela tiden. Vi vänder om. Vi behöver bättre lampor. Det första gänget har försvunnit in i mörkret. En stund senare hör vi dem igen i tunneln, på väg tillbaka. Den 300 meter långa tunneln var besegrad – på tur och retur dessutom.
Vi närmar oss parkeringen och vår bil igen. Aloe veran blommar på sidan av levadan, som en röd dammvippa. Att vandra utefter levador på Madeira blir inte alltid som man tänkt sig, men alltsom oftast mycket bättre.
Hur hittar jag till Levada das Rabacas?
Vandringsled: Levada das Rabacas
Avstånd: 1,5-3 timmar t/r (från parkeringen)
Svårighetsgrad: Lätt – om du inte är höjdrädd. Stor risk för svindel.
Start/Slut: Parkeringen vid vägen vid bergspasset Encumeada. Gå ner till vägkorsningen och ta sedan den lilla trappan upp till levadan.
Höjdskillnad max/min: 0 m
Vem passar vandringen? Levadavandring utan höjdskillnad, med vackra vyer och mycket blommor. Var beredd på att säkerhetsstaketen är ganska glesa och vissa passager är väldigt branta.
Vill du läsa mer om Madeira? Titta in på min Madeira-sida!
Vill läsa fler av mina resetips? Glöm inte att gilla Rucksack på Facebook!
jättevackra bilder från Madeira! Den levadan såg lite mer spännande ut än den jag gjorde med mamma och mostrar som typ 14-åring. Jag var ju mer höjdrädd då än nu så det måste ha varit en rätt så enkelt och ”mesig” led vi gick eftersom jag klarade av den då ;) Tycker mig minnas att vi passerade en by, kanske var det Ronaldos uppväxtort..? Några små barn delade ut små blommor åt förbipasserande besökare :)
Det finns ganska så många levador som går runt kring Funchal, de verkar vara lite mindre branta. Dock är det lite av tjusningen med levadavandringar att det är lite läskigt. Vyerna blir så mycket mer storslagna då :)