Dag 1
Den röda varningsflaggan vid Fort Lauderdale Beach slår vilt och obevekligt mot de ilska vindarna, en kamp mot stormens raseri. Palmerna och dess blad böjer sig i underkastelse mot land och en kokosnöt lossnar och faller tungt från en palm inte alltför långt ifrån mina fötter. Vindarna är så starka att jag nästan har svårt att gå upprätt och det sticker i näsan av sanden som piskar i luften.
Floridas slogan är ”the Sunshine State”, men det känns som en avlägsen dröm denna stormiga novemberdag. En orkan dansar förbi Floridas västkust, men en orkan lämnar aldrig sitt kaos isolerat. Luftmassorna i omkringliggande områden dras med i vindens virvlande karusell och orsakar dåligt väder även här på östkusten.
Livräddartornen står låsta och tysta. Fönstren är mörka, och det är omöjligt att veta om någon sitter därinne och håller vakt över stranden eller om stormen får härja ostört. Ute till havs passerar fartygen förbi som tunga silhuetter som kämpar mot vågorna. Resan lär inte vara helt angenäm.
Men trots stormen är stranden inte övergiven. Ett par har slagit sig ner på en handduk i sanden. Håret flyger vilt kring deras ansikten och trots strömmar och vind ser de våta ut, som att de nyss har badat. Kvinnan drar på sig en t-shirt och håller armarna om sina knän. För är man på semester i Florida, då ska man vara på stranden. Oavsett om solen värmer eller stormen härjar.
En man i min ålder går spänstigt och målmedvetet mot vågorna med en surfbräda balanserande under armen. Den enes sorg över förlorad solbränna, är den andres surflycka. Det är inte alla dagar man kan surfa i Fort Lauderdale, men idag belönar havet den som vågar möta det med perfekta brytningar.
Vid horisonten glider de väldiga kryssningsfartygen majestätiskt ut från hamnen, som om de knappt märker av stormen. Deras resa tar riktning mot Bahamas och andra karibiska öar. För många är Fort Lauderdale inte slutdestination på semestern, utan en början på resan. En mellanlandning innan de kastar sig ut på kryssning. En början på drömmen om Karibien.
Dag 2
Morgonen därpå är det fortfarande blåsigt, men nu bryter solen försiktigt genom molntäcket och ger hopp om bättre väder. Ett par möter upp en kvinna för en yoga i den mjuka sanden. Ett par möter upp en kvinna på stranden, och tillsammans rullar de ut sina mattor för en morgonyoga i den mjuka sanden.
”Jag trodde inte någon skulle komma idag,” säger yogainstruktören med förvånad röst. Det är svårt att avgöra om det låg tacksamhet i hennes ton, eller om hon hellre hade återvänt hem.
Idag börjar livet i Fort Lauderdale gå tillbaka till den vanliga Florida-lunken. Människor springer längs den vågformade strandpromenaden och på stranden strosar barfota par med pappersmuggar av kaffe. En och annan av de som joggar har också en kaffe i handen, som om det vore det mest naturliga i världen. Anything goes.
På eftermiddagen kommer solen fram på riktigt. Solstolar vecklas ut en efter en, som fjärilar som breder ut sina vingar efter stormen. Doften av salt hav blandar sig med den söta doften av solkräm, och livräddarna lämnar sina gömda utkiksposter och återtar sina platser på tornen.
Bakom mig ligger en man avslappnat på strandmuren och solar med en resväska vid hans sida. Det är omöjligt att säga vem han är – kanske en turist som vill suga in de sista strålarna av Floridas solsken innan resan hem? Eller kanske en drömmare som gjort stranden till sitt hem och satt livet på oändlig paus? Med en lugn hand tänder han en cigarett och blåser ut röken som att han har all tid i världen. Om det är bussen till flygplatsen han väntar på, är det tydligt att han inte har bråttom.
Festen har redan börjat nere på Elbo Room och musiken pumpar ut genom högtalarna. Lätt berusade män skriker smickrande ord efter kvinnor som passerar förbi. Stämningen är god, även om volymen är hög både på besökare och högtalare. Längs strandpromenadens barer och restauranger fylls borden med gigantiska glas med Frozen Margarita. Happy hour! Köp en drink, få en drink gratis. Passa på!
Dag 3
Vinden har mojnat. Solen steker från himlen och lyfter fram havets gnistrande turkosblå nyanser, som om vattnet vill visa sig från sin allra vackraste sida innan jag åker hem.
På stranden går en skolklass i oformlig formation och samlar skräp. En aktivitet som upprepas varannan söndag för att hålla naturen och stranden ren. Vissa av eleverna tar uppgiften på mer allvar än andra och går med beslutsamma steg, medans andra snarare ser ut att bara njuta av en dag vid havet.
”Kan jag få se på dina bilder?” frågar en ung tjej som låtit skräpplockningen vila för en stund. Hon har den där nyfikenheten i blicken som bara barn kan ha. Jag vänder kameran mot henne och bläddrar fram några av bilderna jag nyss har tagit – havet, stranden, båtarna i horisonten. Hon bläddrar med stort intresse.
”Varifrån kommer du?” frågar hon med blicken fortfarande fast på kamerans skärm.
”Sverige” svarar jag med ett leende.
Hon nickar, men jag ser det i hennes ögon – platsen jag nämner är bara ett ord för henne. Ingen följdfråga kommer. Men det gör inget. Hon ler ett snabbt och ärligt leende och säger: ”Jag gillar dina bilder.”
På stranden ligger flertalet genomskinliga geléklumpar som ser ut som uppblåsta, tunna plastpåsar. Det är blåsmaneter som har spolats iland i stormen. Trots deras namn är blåsmaneter inga maneter, utan ett samarbete mellan fyra olika organismer som tillsammans skapar en av naturens mest läskiga varelser. Deras tentakler, nästan osynliga i vattnet, kan bli upp till 50 meter långa och bära på ett nervgift så starkt att det kan orsaka hjärtstillestånd. Och giftet kvarstår, även när de döda ligger här på stranden. Det gäller att se upp var man sätter fötterna.
Jag går runt maneterna med säkerhetsavstånd och tar försiktigt av mig sandalerna och doppar fötterna i vågorna vid strandkanten. Havet är varmare än jag räknat med, nästan så varmt att jag skulle kunna tänkt mig att hoppa i. Nästan i alla fall.
På min promenad passerar jag flera livräddartorn i alla färger och former, utspridda längs den böljande kusten. Idag har torn nummer 8 fått liv och fönstren står öppna och taket är utfällt. Med solens återkomst kommer även soldyrkarna och badarna. De fyller stranden med liv och rörelse och livet återvänder till stranden.
Jag vänder mina steg tillbaka mot hotellet. Tiden för avfärd närmar sig och flygplatsen väntar. Det är svårt att slita sig från stranden, från solens värmande strålar och ljudet av vågor som rullar in. Tre dagar i Fort Lauderdale – tre dagar som har bjudit på lika många olika hav.
Första dagen var stranden vild och stormig. Andra dagen stillnade stormen något, men molnen hängde fortfarande tunga. Och nu den tredje dagen, är stranden fylld av sol, liv och rörelse och av människor som njuter av Floridas vintervärme.
Tre dagar. Tre väder. Tre helt olika stränder, fast samma strand.
