Vi hinner knappt lämna Paris på väg mot Giverny förrän Normandie ger oss en rejäl slängkyss genom bilfönstret. Ett täcke av lavendelblå klockhyacinter täcker skogens grönska i de varma solstrålarna. En och en är de små hyacinterna ganska så oansenliga, men i tusentals i en bokskog i Normandie bildar de ett vajande hav. Kanske är det en bra beskrivning av Normandie i stort. Här finns inte så många skräniga sevärdheter som pockar efter besökarnas uppmärksamhet, utan här är det många små intryck som lämnar de största minnena.
Vi är på väg mot Giverny, 8 mil nordväst om Paris. Här vid Seines flodbank, tillbringade den världsberömde impressionisten Claude Monet stora delar av sitt liv. Även om du inte är det minsta intresserad av konst, är det svårt att inte känna igen en tavla med Monets näckrosor. Motiven från Monets tavlor kom främst från hans egen trädgård, som han under 50 år byggde upp vid sitt lilla hus. Idag står både hans pastellfärgade hus och den stora rofyllda trädgården med den japanska bron öppna för besökare som vill kliva in i Monets förtrollande värld.
Vi sätter vår GPS till att undvika motorvägar och svänger in bland rapsfälten. Normandie har inga stora vindistrikt att skryta om, men istället finns här en lång tradition av jordbruk och cidertillverkning. Faktiskt tillverkas idag mer än 60% av Frankrikes cider här i Normandie.
Vägarna kantas av rader av knotiga äppelträd i full blom, det är en explosion av vårkänslor och blommande sommardrömmar som passerar förbi i den ljumma luften. Ännu längre västerut mot kusten finns till och med en ”ciderväg”, med över 20 cider- och calvadostillverkare. Vi hinner inte dit idag, men det känns inte omöjligt att även kunna hitta en lokal cidertillverkare här i krokarna.
Monets trädgård i Giverny
Monets trädgård och hus är öppna mellan slutet av mars och slutet av oktober, varje månad bjuder på olika blomsterprakt och olika motiv från Monets tavlor. I april månad bjuder trädgården på blommande lökar, medan sommarmånadernas näckrosor är det största dragplåstret under maj och juni.
Efter en kort stunds köande för att komma in i parken, passerar vi förbi Monets rosa hus mot ett hav av tulpaner. Trädgården framför huset är ett tillsynes oändligt hav av blommor, endast uppdelade av små smala stigar. Överallt utefter stigarna sitter hukande människor och fotograferar blommorna med sina kameror. Här i Monets trädgård blir vi alla digitala konstnärer.
En liten underjordisk gång tar dig från trädgården på ena sidan vägen till den andra. Små oansenliga stigar tar dig mellan pilar och tät bambu genom passager av prunkande rhododendron. Det är mycket folk, men det är verkligen ingen stress. I Monets trädgård får du onda blickar om du inte stannar upp och insuper varenda tavla.
På andra sidan om den täta bambuskogen, möter dig den välbekanta gröna japanska bron. Under våren täckt i en skrud av blåregn, är detta parkens mest populära plats att både fotografera och fotograferas på.
Jag kan inte minnas att jag sett människor på bron på en enda av Monets tavlor. Om Monet hade velat haft folk på bron, hade det antagligen varit en kvinna i en vit fotsid långärmad klänning, med ett tunt vitt parasoll mot solen. Hon skulle vandra lite långsamt över bron, med solen bakom sig och med blad av blåregn i sitt hår. Det är nästan lite komiskt att se hur Goretex och jeans har tagit över Monets klassiska tavla. Jag kommer på mig själv att jag irriterar mig över att inte kunna få njuta av bron så som Monet gjorde. Varför ska alla turister alltid stå mitt i alla vackra platser, går det inte längre att bara beundra det som är vackert på avstånd?
Näckrosorna visar blygt sina unga knoppar under vattenytan och vi får nöja oss med att se Monets näckrosblad, och inte de berömda näckrosorna. Men vad gör väl det när blåregnet rasslar i vinden och äppelträden blommar över tulpanernas intensiva prakt? Monets trädgård är en upplevelse, inte bara en trädgård.
En crêpe i Normandie
Vi åker vidare på vår färd in i Normandie och hittar den lilla byn Bec-Helloin med ett crêperie. Vi sätter oss utomhus, vid den soliga väggen till det rosa korsvirkeshuset och beställer in var sin galette fylld med lokalproducerad ost, senap, skinka och lök. Och ett litet glas cider såklart.
Pannkakan och camemberten smälter i munnen och även om jag egentligen inte borde, så får jag ju faktiskt plats med en efterrätt också. En chokladfylld och calvadosflamberad crêpe med äpplen, mandelspån och grädde glider in på bordet. Kanske inte helt enligt kostcirkeln, men väldigt nyttigt för själen.
Ett inlägg som får oss att tråna efter Monets Normandie. Det är så väl beskrivet, och välskrivet, att vi vill se allt, förnimma allt, testa allt som ni har varit med om, inte minst ”kosten för själen”.
Gud så snällt skrivet! Tack!! Inte svårt att skriva vackert om Normandie, man blir ju själv en fullfjädrad impressionist när man är där! :)
Även detta tips ska vi förstås vårda ömt!