Grand Canyon – Nationalparken i mitt hjärta – Arizona – USA

Det finns en risk att det här inlägget kan bli lite smörigt. Kanske till och med lite känslosamt. Det här inlägget är inte bara en reseberättelse om Grand Canyon, utan även en liten livshistoria om hur en nationalpark i Arizona kunnat få så stor plats i mitt liv.

Det är 16 år sedan jag för första gången var i Arizona. Vi hade hyrt den billigaste bilen vi hittade i Los Angeles. En stor, opraktisk, tråkig och bränsleslukande bil. Bilen passade vår lilla resebudget och hade fria mil. Några större krav än så hade vi inte. Med denna bil åkte vi på road trip i Kalifornien, Arizona, Nevada och Utah utan att egentligen ha någon plan. Vi samlade på oss hotellkuponger i pappersbroschyrer på bensinmackarna och ringde runt till hotellen i telefonautomater och jagade lediga rum. Ibland fick vi napp på våra $25-kuponger och bodde för en spottstyver. Ibland blev det dyrt. Över $50 natten fick vi betala några nätter. En katastrof för vår resebudget på den tiden.

Ett av de få stopp som vi hade planerat på denna oplanerade resa, var Grand Canyon. Vi hade nämligen en plan. Även om vi tänkt oss att detta besök skulle bli ett minne för livet, så förstod vi nog inte egentligen vad Grand Canyon skulle ge oss. ”Den stora kanjonen” skulle väl ändå inte vara så stor och grandios? Det var säkert bara en turistfälla. Tänk så fel vi hade.

Grand Canyon är ett resmål som många amerikaner har som en ”once in a lifetime”-plats att besöka. Hit åker man för att uppleva sitt hemlands storslagenhet, på en plats långt från stadens brus och kustens rullande vågor. Trots att närmare 6 miljoner turister besöker Grand Canyon varje år, är det lätt att hitta sin egen lilla rofyllda plats vid ravinens kant. Du behöver bara vandra en bit ifrån nationalparkens huvudkvarter för att slippa allt brus.

Vi blev faktiskt lite överrumplade över att möta Grand Canyon. Detta rynkiga landskap, med sina branta kanter och dramatiska sprickor. Så kargt, så vackert och så intensivt. Lite övermänskligt. Lite utomjordiskt. Den där första gången vi var vid Grand Canyon, höll vi nästan på att glömma bort syftet med själva besöket. Ni vet känslan när man tar ett djupt andetag för att försöka kunna inhalera hela upplevelsen i alla sina små molekyler. Jag minns att jag blundade med ögonlocken som för att kunna ”fotografera” hela upplevelsen i minnet. Som en analog kamera.

Någonstans där och då i denna magiska stund, stannade klockorna och tiden och allt runt omkring oss tystnade. Som i en film bytte vi ringar med varandra och lovade varandra att bli vi två. Någonstans där på Grand Canyons kant, blev det vi på riktigt. Vi mot världen. På världens vackraste plats.

Vi stannade inte speciellt länge vid Grand Canyon denna gång. Det närmsta lediga boendet som vi fått tag på var i Las Vegas. 45 mil bort. Så vi lämnade denna magiska stund bakom oss och stampade plattan i mattan mot Vegas, fast beslutna om att återvända en dag. Till vår egna lilla plats på jorden – vårt Grand Canyon.

Tiden gick och vi två blev tre. Grand Canyon fanns alltid i bakhuvudet när vi pratade om att bila i USA. Kanske var det dags för vår dotter att få besöka ”vår” plats? Denna gång hade vi dock en lite annan resebudget och denna gång visste vi att vi behövde planera in mer tid i nationalparken. Den här gången skulle vi vandra lite och dessutom stanna och se solnedgången.

Julivärmen var obarmhärtig när vi denna gång kom till ”vår” plats. Biltermometern visade på 35 grader. Att vandra ner i den ännu hetare ravinen med dottern en sådan här dag, skulle inte kvala in på toppen av listan för ansvarsfullt föräldraskap. Det fick bli en vandring utefter kanjonens kant istället – utefter Rim Trail.

Vi började vandra den 2 mil långa vandringsleden utefter ravinens kant vid South Rim. Skulle vi hitta till ”vår” plats igen? Platsen som jag hade försökt att fotografera i minnet många år tidigare?

Under sommarmånaderna är skyfall och åskoväder inte ovanliga vid Grand Canyon, men vi blev ändå lite förvånade när mörka moln plötsligt vällde in från norr. Vi kunde se blixtarna slå ner vid North Rim och det öronbedövande mullret ekade mellan stupens kanter. Ingen av oss tänkte nämnvärt på att vi faktiskt stod på kanjonens högsta kant i ett trädfritt område, utan vi snarare stod stilla och begrundade skådespelet. Ovädret var ju så långt borta. Eller var det verkligen det? Blixtnedslagen kom närmre. En regndroppe slog ner på handen. På bara några sekunder så blåste ovädret in med full kraft. Ibland blir en vandring till en oväntad språngmarsch.

En liten ekorre satt på en mur vid ravinens brant och snaskade på en överbliven godsak. Hen tog ett skutt till avsatsen nedanför oss och satte sig ner vid kanten och spanade ut över landskapet. Kan en liten ekorre njuta av omgivningarna precis som vi människor? Det såg i alla fall ut som att denna lilla ekorre njöt.

Vi vandrade förbi Mather Point, utsiktsplatsen med de kantiga stenblocken. Vi såg flera personer som trotsade staket och vett och sans för att få den där perfekta bilden. Tänk så mycket som har hänt med teknikens utveckling sedan vi var här sist. När vi var här 2003 fanns inte smart phones och sociala medier och Instagram. Då fotograferade vi med en analog systemkamera och en liten digital kamera med maxupplösning på hela 1024×768. Få personer riskerade liv och lem för en analog bild som kanske skulle vara framkallad någon gång nästa år, när rullen till slut var färdigknäppt. Nu var situationen en annan. Det sägs att de flesta dödsfall i nationalparken inträffar på grund av vätskebrist och värmeslag och att den näst vanligaste dödsorsaken är orsakad av fallolyckor. Jag undrar vad som hänt om vi förlovat oss i Grand Canyon i nutid. Hade vi då ställt oss på kanjonens kant bara för att fånga ögonblicket i en oförglömlig selfie? Antagligen inte.

Vi vandrar vidare. Varenda krön bjuder på nya rynkiga raviner, röda klippor och flodfåror i fjärran. Jag börjar inse att sannolikheten för att hitta tillbaka till ”vår” plats i princip är noll. Vi hittar en plats som åtminstone en av oss tycker liknar minnesbilden och stannar och minns hur vi stod här mer än tio år tidigare. Tänk så bra livet blivit och vilken fantastisk liten dotter vi fått! Och allt började mer eller mindre här, i Grand Canyon.

Vi slår oss ner på en säker klippavsats, långt från parkens huvudkvarter och väntar in solnedgången. Diset från förorenad luft från städerna västerut ligger över ravinen. Solnedgångarna är visst som vackrast när föroreningarna är som störst. Tragiskt om det är sant.

Bara några minuter innan solen börjar gå ner på allvar, kommer två kinesiska turister och sätter sig precis framför oss. De har mil efter mil av ravinkant att sitta på, men de valde att sätta sig precis mitt framför oss, i vägen för vår solnedgång. Det är inte ofta jag tillrättavisar folk på skarpen, men denna gång fick de höra ett ord eller två. Vissa turister tycker sig äga världen när de är på semester och tar varken hänsyn till landets seder eller andra människor. Men Grand Canyon är ju vår plats. Här är det vi som äger världen. Turisterna flyttade förvånat på sig några meter, till en plats där de inte störde någon.

Solnedgången var värt väntan. Solen gick ner i en gyllene uppvisning av roséguld och purpur bland lager av dimmiga klippor. Så storslaget, att jag nästan undrade om Grand Canyon hade sparat det allra bästa bara för oss. Det enda som saknades för att uppfylla stundens perfektion var en symfoniorkester. Men det hade kanske blivit lite cheesy.

Vi vandrar hand i hand vi tre mot bilen och vidare mot nästa äventyr. Tack för ännu en oförglömlig upplevelse Grand Canyon. Vår plats på jorden var till och med ännu vackrare denna gång.

Vill du läsa mer?

Mina inlägg om Arizona hittar du här.

Officiell information om nationalparkens väder, vägar och vandringsleder hittar du på National Park Service.

Vill läsa fler av mina resetips? Glöm inte att gilla Rucksack på Facebook!