Manarola – Där Cinque Terre tar andan ur mig – Italien

Efter att ha besökt de två nordligaste byarna i Cinque Terre – Monterosso al Mare och Vernazza, var det dags för ett besök i den näst sydligaste byn i Cinque Terre – Manarola. ”Men vänta nu” tänker vän av ordning. Är det inte fem byar i Cinque Terre? Jo, cinque betyder fem. Men bara för att det finns fem byar, behöver man ju inte besöka alla fem? Jag hade tittat och läst och känt och klämt på Corniglia, men inte alls funnit något i byn som kändes unikt. I Japan brukar man tala om ”tempelblindhet” bland turister. När man kan stå i ett helt ofattbart vackert tempel och bara tänka ”mjä”, för att man har sett så många tempel att man slutat uppskatta skönheten. Jag ville inte hamna i ”pastellhus och citronträd”-blindhet i Cinque Terre, utan ville kunna njuta av varenda liten lavendelfärgad port. Alltså valde jag bort Corniglia för att kunna njuta mer av de andra fyra byarna. Så när vi kliver av tåget på stationen i Manarola, har vi gott om tid för det som är viktigt på en semester i Italien – Strosa, njuta och gelato.

Det är tur att vi har gott om tid. För Manarola är populärt. Så populärt, att det känns som att man köar när man egentligen strosar. Hela världen är här. Mängden språk i mitt öra är fler än jag orkar ta in. En sån skillnad mot både Monterosso al Mare och Vernazza!

Manarola anses vara den äldsta av byarna i Cinque Terre, med anor ända tillbaka till romartiden. Idag är byn den nästa minsta av de fem byarna och är mest känd för sitt gamla vattenhjul och för sin vandringsled till Riomaggiore – Via dell’Amore.

Vi följer strömmen av människor ner mot hamnen. Det är lite extra trångt på huvudgatan, då det inte bara är turister som ska samsas om utrymmet, utan även fiskebåtar. När det inte finns någonstans att få plats med sin båt i hamnen, får man helt enkelt dra upp den på land och parkera den utanför sitt hus istället.

Vi passerar förbi små turistbutiker, restauranger och glassaffärer. Det är dags för dagens gelato. Inte en dag i Italien utan en gelato. Det är sen gammalt.

Sittandes där i glassaffären med min gelato, kan jag inte låta bli att fundera lite över människorna som faktiskt bor här i Cinque Terre. Jag vet inte om det skulle kännas som en börda eller som en stolthet att ens by har kommit att bli så älskad av hela världen. Självklart är turisterna ett tillfälle att kunna tjäna lite extra pengar för många i Manarola, men är det sunt att alla lägenheter här vid havet känns som uthyrda airbnb? Var bor byns riktiga invånare? Och vad är egentligen genuint och vad är tillrättalagt för oss turister? När blir ett resmål snarare en temapark än en levande stad? Jag avslutar mina tankar när jag ser en kvinna i svart hänga ut lakan på sin balkong. Ännu har nog inte Manarola blivit en temapark. Och det är tur. För det är bedårande vackert.

Hamnen är inte en hamn som i Vernazza, utan mer som ett klippbad. Här finns inte heller någon strand som i Monterosso al Mare. De enda båtar som verkar ha en given kajplats, är färjorna som tuffar runt mellan byarna. Under sommaren brukar klipporna vara fulla av badande besökare, denna dag i april är det mer solbadare än badare. Men havet är lika vackert oavsett. Krispigt turkost och klart.

Vi vandrar upp utefter klippkanten för att få en bättre vy över staden. Jag parerar för selfiesticks inte en, utan två gånger på vägen. Men jag förstår varför alla börjar vifta med sina pinnar. Vi börjar närma oss pudelns kärna. Grädden på moset. Löken på laxen.

Jag trodde inte att det skulle bli så här. Men där i vinden bland selfiesticks och starka havsvindar ser jag den. Tjusningen. Den som alla pratat om med Cinque Terre. Den där känslan som jag inte alls hittade i Monterosso al Mare och som jag sniffade lite på Vernazza. På avstånd syns inte alla människor. Det är bara jag, min ryggsäck, mitt yviga hår och de färgade sockerbitarna som klistrats utefter klippkanten. Mitt halleluja moment helt enkelt.

Det är tur att vi skippade Corniglia, för vi behöver all tid i Manarola. Det är inte en stor stad, men de små gränderna är många. Det var den här känslan som jag sökte förra sommaren i Porto, men aldrig riktigt fann. Det är italienskt charmigt, men långt ifrån sunkigt. Det är välmålat, men inte alltför tillrättalagt.

På vägen tillbaka till tågstationen stannar jag till i en liten butik. Rakt framför mig står den. Fulmuggen. En kaffemugg med stadens silhuett, kantad med gula citroner. Den blir min, som minne av mitt halleluja moment.

En stad kvar att besöka i Cinque Terre. Dags att ta tåget vidare till Riomaggiore.

Var ligger Manarola?

Manarola är en av de fem byarna i Cinque Terre. Byn ligger 1,5 mil väster om La Spezia i Ligurien, Italien.

Karta

Vill du läsa mer om Italien och Cinque Terre?

• Titta in på min Italien-sida
• Vill du läsa mer om byarna i Cinque Terre? Titta in på mitt inlägg om Vernazza, Riomaggiore eller Monterosso al Mare.
• Hur du enklast och snabbast reser runt i Cinque Terre? Svaret är tåg! Läs mer på min tågsida!

Vill läsa fler av mina resetips? Glöm inte att gilla Rucksack på Facebook!