För er som eventuellt läste Porto – när det inte blir kärlek vid första ögonkastet, vet att jag hade lite svårt för att hitta känslan i Porto. En sak som dock hela tiden hade tilltalat mig med Porto var dess restauranger. Porto är en riktig foodiestad. Här hittar du en stor mängd med innovativa restauranger, den ena mer expressionistisk än den andra.
Jag hade innan resan läst på alla möjliga matbloggar och tillslut bestämt mig för att boka bord på restaurang Cafeína i Foz, den fina stadsdelen i Porto där Dourofloden möter Atlanten. Egentligen hade jag gärna bokat en av Michelin-stjärnkrogarna, men när man reser med barn får man kompromissa lite. A la carte passar helt klart bättre för en barnfamilj än en avsmakningsmeny… Cafeína är en av de restauranger i Porto som Michelin-guiden rekommenderar och som så många bloggar hade lovordat. Det fanns dessutom bord den dagen vi skulle vara i Porto, så jag bokade. Perfekt! Då kunde vi åka till kusten lite innan solnedgången och prova några olika sorters portvin på en uteservering innan middagen. För nu skulle väl ändå Porto visa sig från sin bästa sida, eller?
Ju närmre vi kom kusten med vår taxi, desto mer rullade dimman in. Men det här vädret måste väl ändå vara tillfälligt? Det var ju mitten av augusti och solen sken inne i Porto när vi åkte från hotellet. Sådan här skillnad kan det väl ändå inte vara på bara några kilometer?
Vi klev ur taxin. Det var inte dimma. Det var tjocka. Vi hörde båtarnas mistlurar ljuda i horisonten, men det gick bokstavligt talat inte att se ett skit.
Vilken kväll. Kyligt, otroligt fuktigt och inte det minsta inbjudande. När vi som bäst höll på att ge upp vår drömmiga portvinskväll i solnedgången, ser vi en man. Han ligger på stranden på en handduk och ”solar”. Först trodde vi nästan att han var död. Vem ligger annars och solar på en kall strand i dimma? Plötsligt så böjde han upp underbenen till ett ”L”, skakade lite på dem och somnade sedan om igen. Det här är nog den mest dedikerade semesterfiraren jag någonsin mött. Men är man på solsemester, antar jag att man måste gå till stranden?
Vi tittade på varandra. Om den där mannen kunde ligga på stranden och sola en dag som denna, nog skulle vi väl ändå kunna ha en liten portvinsprovning på en strandbar? Livet är för kort för att inte ta tillvara på alla tillfällen till njutning – även om tjockan låg över stranden som en grådassig nattmössa!
Vi slog oss ned på en av barerna och beställde in lite goda snacks och tre sorters portvin. Ett glas Ruby, ett glas Tawny och ett glas Vintage. Just där och då visste jag inte skillnaden mellan dessa tre portvin, det skulle jag dock få lära mig på en vingård i Douro någon dag senare.
Vi hade över en timme kvar till att restaurangen skulle öppna vid 19:30. Dottern virade in sig i en filt. Jag kämpade med att slappna av i de kyliga vindarna och lyckades ganska så bra. Det kan ha varit portvinet, det kan ha varit härliga sällskapet – men tillslut så frös jag inte längre.
Det finns en liten sidohistoria som tåls att berättas i detta sammanhang, innan vi har kommit fram till Cafeína. När vi checkade in på hotell Intercontinental i Lissabon några dagar tidigare, så berättade receptionisten att han var född i Porto och undrade om vi önskade hjälp att boka restaurang. Jag nämnde lite osäkert att vi hade bokat Cafeína och undrade om han hört talas om den restaurangen? ”Självklart”, svarade han med ett skratt. ”Cafeína är ju en av Portos bästa restauranger!” Han berättade att den Brasilianska presidenten till och med hade landat i Porto med sitt privatplan enkom för att äta lunch på Cafeína! Så om jag hade höga förväntningar på Porto i stort, kan vi lugnt säga att mina förväntningar på kvällens middag var ännu högre.
Vi var första gästerna inne på restaurangen när den öppnade 19:30. Vi började bli vana vid att vara först vid det här laget, vi svenskar har definitivt lite tidigare matvanor än portugiserna. Matsalen var snyggt inredd i klassisk internationell stil, med sköna stolar och skön belysning.
Serveringspersonalen började flockas runt vårt bord. Allt skulle vara perfekt. Portugiserna började trilla in, sällskap efter sällskap. Det tog inte lång tid innan det var fullt i matsalen.
Vi bestämde oss för tre rätter från menyn. Till förrätt beställde jag en tonfisktartar med svarta bönor och grönt äpple, till huvudrätt en oxfilé med gåslever, svart tryffel och potatiskaka och till efterrätt valde jag en ”Abade Priscos”-pudding med Requeijão ostkräm och mandarinsorbet. Priserna var oväntat låga. Oxfilén kostade 22 euro (dyraste rätten på menyn), förrätt och efterrätt kostade 7,50 euro styck.
Tonfisktartaren kommer in. Helt perfekt. Dottern åt nog mer av min förrätt än hennes egen. När det är så här gott, måste man dela med sig.
Inte heller huvudrätten gick av för hackor. En stor bit perfekt medium rare oxfilé med en tjock skiva gåslever och tunna skivor av tryffel. En riktig smakexplosion. Hemma i Stockholm hade jag fått betala minst det dubbla för denna rätt. Så ofantligt gott.
Efterrätten var inte sämre den. Abade Priscos är en portugisisk ”crème caramel”-pudding som görs på äggulor, socker, portvin och bacon(!). Det smakar dock inte bacon, jag antar att sältan mer tar fram smakerna och gör den till ”salted caramel”. Ofantligt gott var det i alla fall, speciellt med den lite salta ostkrämen mot den söta puddingen och den syrliga glassen.
Vilken middag! Vilken kväll! Cafeína levererade över förväntningarna (som ändå var väldigt höga)! Om vägen till mitt hjärta går via magen, då ligger plötsligt Porto väldigt bra till! Vad är väl lite dimma i Foz, när man kan avsluta en perfekt dag med en ännu mer perfekt middag?
Vill du läsa mer från Portugal? Titta in på min Portugal-sida!
Vill läsa fler av mina resetips? Glöm inte att gilla Rucksack på Facebook!
