Bara nio mil från Seattle ligger den imponerande vulkanen Mount Rainier. Mount Rainier är den största av Washingtons vulkaner och med en topp som reser sig nästan 4500 meter, kan du se vulkanen skymta i horisonten på många mils avstånd. I Seattle avgör man till och med hur klart vädret är beroende på hur bra man ser Mount Rainier från staden. Du kan i alla fall nästan helt säkert skymta den vita glaciärklädda toppen sticka upp ovan molnen när du flyger in för landning i Seattle. För Mount Rainier är en riktig bjässe som syns och tar plats.
Mount Rainier ligger i ett område som kallas för ”Ring of fire” – Eldringen – ett område med aktiva vulkaner som sträcker sig som en ring runt Stilla havet. Runt eldringen sker nästan 90% av världens alla jordbävningar och nästan 75% av jordens aktiva/vilande vulkaner ligger här. Kombinationen av en aktiv stor vulkan, eldringen och närhet till stora tätbefolkade områden har placerat Mount Rainier på listan över ”decade volcanoes” – en lista av IAVCEI med de 16 farligaste vulkanerna i världen. Det senaste utbrottet skedde någon gång i slutet av 1800-talet, men genom historien har åtskilliga utbrott skett. Nu övervakar man vulkanen noggrant och följer alla rörelser och jordbävningar för att kunna förutspå utbrott och evakuera områdena runt vulkanen i tid. Kanske är det spänningen av att vandra på en farlig vulkan som lockar 2 miljoner besökare per år, eller så är det den rika floran och faunan som vulkanen har fört med sig. Vi lockades definitivt hit av båda orsakerna. Det är inte många ställen i världen där du kan säga att du varit i Paradiset. Men här kan du det. Mount Rainier har nämligen två stora områden för vandring – Paradise och Sunrise. Vi vandrade en dag i Paradise och en dag i Sunrise.
Sunrise
Det går inte fort att köra upp till Sunrise, den slingriga vägen jobbar sig långsamt uppåt. I vissa kurvor åkte vi rätt in i ett moln och såg knappt några meter framför oss, temperaturen kröp ner mot nollgradigt och landskapet fylldes med snö. När vägarna till Sunrise öppnar i juli, ligger snön fortfarande djup på sidan om vägen. Tack vare att det inte gick att köra så fort, mötte vi efter vägen flera rovfåglar och en handfull rådjur/hjortar på nära håll. Ibland finns det fördelar med att inte ha bråttom.
Det tog oss faktiskt nästan 2 timmar från ett varmt och soligt Yakima, via Chinookpasset till Sunrise. Men utsikten från toppen var oslagbar, härifrån kan man till och med se de närliggande vulkanerna Mount Adams, Mount St. Helens och Mount Baker.
Juli i Sunrise innebär 5 grader ”varmt”, mulet och en hel del snö. Vi käkade en tidig picknick-lunch i bilen bland snödrivorna, var lite för kallt att sitta ute trots våra fleece och vindjackor. Under tiden vi käkade skingrades molnen och solen började värma upp luften. Många av vandringslederna var fortfarande stängda på grund av all snö som fortfarande låg kvar, men vi pratade med en Park Ranger och fick tips om vilka leder som var öppna.
Vi valde vandringsleden Sunrise rim trail (8 km, 300 meter höjdstigning) med vackra vyer över dalen och omgivande bergs glaciärer. De solbelysta partierna av vandringsleden öppnade upp sig och visade den längtande grönskan som gömde sig under snön. För när sommarsäsongen är kort gäller det att ligga i startgroparna och snabbt vara redo att blomma. Dottern tyckte att det var jättekul att vandra, speciellt kul tyckte hon att det var när en hjort plötsligt hoppade fram bara några meter framför oss på stigen. Stigen var välskött och lätt att vandra på – men rätt så brant under vissa partier – och solen sken och värmde gott och de delar av leden som fortfarande var snöklädda gick ganska så enkelt att klättra över. Luften var dock rätt så tunn, det var helt klart jobbigare än vi trott att vandra på 2500 meters höjd. Men en riktigt bra vandringsled!
Hoppade in i bilen och vilade benen lite innan vi kom till vandringsleden för Silver falls (4,4 km roundtrip). Väl värt att stanna här! Vattenfallen är våldsamma under tidig sommar och du får se stockar slängas runt i den ursinniga strömmen som om de vore plockepinn.
Paradise
Paradise ligger på Mount Rainiers södra sida och är den mest besökta delen av nationalparken. Här på 1700 meter över havet inträffar sommaren under korta 4-6 veckor, vilket gör att alla blommor blommar samtidigt, och resulterar i massivt färgrika ängar och ett intensivt djurliv under dessa veckor. Snön brukar försvinna på vandringslederna i mitten/slutet av juni. Alla år. Utom det år när vi var här i juli.
Vi pratade med en Park Ranger för att att få koll på läget och han bekräftade att sommaren var extremt sen, det hade snöat så sent som i maj och försommaren hade dessutom varit kall. Så de trails som vi hade tänkt att gå var alla under snö, men han rekommenderade att vi skulle försöka med Nisqually Vista i alla fall. Klart vi försöker! Så mycket snö kunde det väl ändå inte vara? Så vi gick till leden och började traska. Redan efter några meter kom första meterdjupa snöhögen. Vi hasade oss över i våra kortbyxor och t-shirts och tänkte att detta nog bara var så mycket snö för att det var skuggigt. Men för varje litet avsnitt av stigen som var barmark, kom ett än större snöavsnitt som var både slipprigt och blött. Så efter någon kilometer kämpandes med snö i skorna och bärande av dottern, gav vi upp. Det kändes jättetråkigt, men när man möter folk i skidutrustning och vinterkängor förstår man sina begränsningar. Det hjälper inte att ha kick-ass låga vandringsskor när det är snö. Det blir väldigt kallt om fötterna.
Gick tillbaka till centret och tittade på utställningen över det lokala djurlivet och tog sedan bilen neråt igen mot Longmire, som var snöfritt. På vägen stannade vi vid ett vackert vattenfall – Narada falls – och tog den korta turen upp och ner för vackra vyer. Solen skapade regnbågar i vattendropparna och snabbt var den misslyckade vandringen bortglömd.
I Longmire gick vi även den enkla Trail of the shadows-loopen i ett område med gamla träd och bävrar och läste historien om familjen Longmire som byggt upp området som en kurort i slutet av 1800-talet. Efter den fullständigt omplanerade vandringsdagen satte vi oss och käkade en glass i solen och konstaterade besviket att vi får åka tillbaka något annat år – i augusti denna gång, för att säkra upp att snön är borta. Om det inte då har börjat snöa igen…
Bra länkar för mer information om Mount Rainier:
→ NPS Mount Rainier National Park
→ Visit Rainier
→ International Association of Volcanology and Chemistry of the Earth’s Interior
Det verkar vara ett mäktigt område! Såg faktiskt bland annat Mt Rainier när jag flög från Paris till SFO för några år sedan. Såg vacker ut även från ett flygplansfönster. :)
Washington state är ett otroligt läckert område och än så länge ganska så oupptäckt! Väl värt ett besök om du vill knata på vackra berg :)