Óbidos – Den vita staden – Portugal

Vädret denna augustimorgon var minst ut sagt oberäkneligt. Vi vaknade till tjock dimma och kyligt fuktig 17-gradig luft, en jacka till frukosten hade definitivt inte skadat. Jackor var dock inte något som vi hade packat med oss. Jag hade inte använt en jacka sedan värmeböljan nådde oss i maj, så jag hade inte en tanke på att det skulle kunna vara kallt i Portugal i Augusti. Dottern och jag fick helt enkelt bita ihop. Mannen suckade och tyckte att vi överdrev lite, äntligen fick han lite svalka efter sommarens ihärdiga värme!

Dagens första stopp var lilla Óbidos, 8 mil norr om Lissabon. En stad som flera gånger blivit framröstad till en av Portugals vackraste städer. Jag hade verkligen sett fram emot det här besöket ända sedan jag började planera vår Portugalsemester. Promenera runt i lugn och ro i denna söta stad och fotografera lite. Och vet ni vad? Óbidos gjorde oss inte besvikna!

Det är verkligen något extra charmigt med städer som bryter mot det svenska ”lagom”. Städer som vågar vara annorlunda och sticker ut.  Óbidos är en stad som fullkomligt sjuder av färg. De kalkvita väggarna, de klarblå eller solgula husknutarna och cerise bougainvilla som klättrar kring fönstren. Det här är Portugals svar på bildsköna och vitkalkade Santorini, men med en alldeles egen ringmur och ett slott som sätter byns siluett.

Vi kom till Óbidos med bil och insåg ganska så snabbt att alla parkeringar låg utanför ringmuren. Avstånden i byn är dock väldigt små, så oavsett vilken parkering du ställer dig på vid ringmuren, så är det inte långt att gå. Parkeringen var långt ifrån full vid 10-snåret, men precis i samma veva som vi parkerade så kom en karavan av turistbussar från Lissabon. Vilken tur att vår otur med parkeringsplatser i Sintra inte förföljde oss hit! :)

Innanför den tjocka ringmuren går smala små kullerstensgator upp mot slottet. Slottet i Óbidos härstammar från medeltiden och har genom åren sett många krig, jordbävningar och kungar, men sedan 1950-talet har slottet varit ombyggt till en populär Pousada – ett lyxigare historiskt hotell.

Blomsterkrukor sitter fasthängda i tunna små öglor utanför fönstren, jag är ganska så säker på att min bostadsrättsförening här hemma aldrig hade godkänt en sådan konstruktion. Utefter husväggarnas kanter växer platta rosenbuskar formade av ståltråd. Med så smala gränder finns det inte något utrymme för en buske att freestyla, här tuktas buskarna tidigt.

Óbidos är känd för in sura körsbärslikör Ginjinha, som säljs i var och varannan butik. För 1 Euro får du en chokladmugg fylld med de alkoholhaltiga röda dropparna. Inga engångsmuggar behöver slängas på gatan, här äter man mer än gärna upp engångsmuggen. Miljövänligt och gott.

Huvudgatan mellan stadens port och slottet är fylld med besökare från en stor mängd bussar som precis har ankommit staden. Bussturisterna har ett tight schema och de går snabbt fram och tillbaka till slottet på huvudgatan. Vi tröttnade ganska så snabbt på alla souvenirbutiker som sålde korkunderlägg och körsbärslikör och tog en promenad på några av parallellgatorna istället. Här var vi helt ensamma.

Ringmuren i Óbidos byggdes av Moorerna som styrde i Portugal vid 1000-talet. Genom alla år har den klarat sig oförskämt bra. Murens skick är faktiskt så bra att den är öppen för alla som vill och vågar promenera på den. Här finns varken räcken eller säkerhetslinor, här går du helt på egen risk. Men med en riktigt sjysst utsikt.

Óbidos är inte stort, här innanför ringmuren bor bara 3000 invånare. Bakom de vitkalkade murarna till bostadshusen göms små trädgårdar med limeträd, hortensia och apelsiner. Husens gatunummer och namn är ofta inmurade i kakel handmålat i stadens färger – vitt, blått och gult.

Vi stannar till vid Heliga Mariakyrkan (Saint Mary’s Church) och tittar in. Kyrkan som blev en moské, men som blev en kyrka igen under 1100-talet. Det mesta i kyrkan idag härstammar från 1600-talet, efter att en stor jordbävning 1535 tvingade fram en helrenovering. De blåvita kakelplattorna som täcker väggarna är inget annat än fantastiskt vackra och så imponerande att det är lätt att missa det utsmyckade 1600-talstaket med dess målningar.

Innan vi lämnar staden passar vi på att slå oss ner och tar något att dricka på en av gaturestaurangerna. Bord efter bord radar upp sig på de smala gatorna och jag undrar om de ens har någon lokal inomhus. Det är ju här ute man ska sitta, bland de gulvita husväggarna och de prunkande rosorna. Obidos är en stad jag gärna hade stannat längre i och upptäckt mer av.