Penapalatset i Sintra – Slottet vi nästan gav upp – Portugal

Det var ärligt talat endast ett ställe som jag hade koll på i Portugal innan jag började planera vår bilsemester. Det där ”måste”-stället som man inte kan åka till Portugal utan att besöka. Jag pratar om Palácio da Pena (Penapalatset) i Sintra. Så många bilder har passerat i mitt Instagramflöde med detta fantasifulla slott med okrafärgade, gula, blå och rosa väggar. En riktigt liten färgpalett, som man blir så där barnsligt glad över att titta på. Så, det första stället som vi tänkte besöka i Sintra var inte helt oväntat Penapalatset. Men det blir inte alltid som man tänkt sig…

Penapalatset är inte något gammalt slott, utan det byggdes över gamla klosterruiner på 1850-talet. Slottet ligger högst upp på ett brant berg, med en smal bilväg som slingrar sig upp till palatset. Det var en helt vanlig fredag i augusti när vi åkte hit och enligt Google så skulle det inte vara så mycket folk vid slottet förrän en bit in på eftermiddagen. Parken runt slottet skulle öppna klockan 09:30 och slottet en kvart senare. Så vi planerade att hänga på låset. Kanske skulle vi ha anat oråd redan när vi 09:45 svängde in på vägen upp till slottet tillsammans med några hundra andra bilar, men Google hade ju sagt att det skulle vara lugnt.

Vi följde efter karavanen av bilar upp mot slottet. Det stod bilar parkerade överallt. I diken, i kurvor, vid utfarter. Inte en enda liten gräsplätt var ledig. Vi passerade förbi den första officiella parkeringen. Den var inte stor och den var knökafull. Vi passerade förbi ännu en liten parkering. Här fanns inte ens rum för en trehjuling.

Vi började nu närma oss toppen av berget och passerade förbi huvudingången till slottet. En munter skylt mötte oss precis när vi passerat den långa biljettkön. ”Last available parking next”. Skämtar de? Skulle det här vara Portugals mest besökta sevärdhet, utan en riktigt parkering? Inser att vi antagligen har rest alldeles för mycket i Nordamerika som förväntar oss en parkering. Om man i USA alltid bygger parkeringen före slottet, så har Portugiserna byggt slottet och glömt parkeringen. Vi körde in på den sista parkeringen. Inte ens om vi skulle parkera som en äkta Portugis så skulle vi lyckas hitta en plats. Det kan hända att en och annan svordom passerade förbi i mina tankar, kanske även min mun. Det här var ju inte sant! Vi fick helt enkelt åka ner för berget igen!

På vägen ner till Sintra så insåg vi att det inte skulle vara värt att åka ett varv till upp till slottet, så vi ändrade våra planer och satte kosan mot Sintra centrum. Från Sintra centrum går nämligen en buss upp till slottet. När Google maps har guidat oss i princip hela vägen ner till tågstationen och vi har två minuter till destinationen, står en polis i vår väg. Gatan är avspärrad, vi behöver fortsätta rakt fram. Google maps räknar snabbt om hur vi ska ta oss ner till tågstationen via den nya vägen. Inga problem, vi är snart vid tågstationen! Nu är vi framme om…. 26 minuter?!?!?!?!? Polisen hade viftat in oss på en enkelriktad väg som ledde oss in på en otrolig omväg. Klockan började närma sig 10:30. Vi som hade tänkt att vara klara med slottet vid lunch, nu skulle vi i bästa fall ha fått en plats på bussen klockan 12. Jag kan säga att topplocket var extremt nära att ryka nu. Så vi beslutade oss för att helt enkelt skita i Penapalatset för stunden och åker till Cabo da Roca istället! Om det var meningen att vi skulle besöka slottet, så skulle det finnas en parkering senare under dagen!

För att göra omvägens historia kort – vi åkte nu till Cabo da Roca och till Convento dos Capuchos för att vänta in att det skulle lugna sig vid slottet. Av en slump så ser vi bilder på Penapalatset vid biljettkassan till Convento dos Capuchos. Ja, vi kunde köpa biljetter till alla de stora slotten här, informerade den hjälpsamma kassörskan. Vi skulle dessutom få rabatt om vi köpte kombobiljett till både Penapalatset och Convento dos Capuchos. Vi berättade för kassörskan att vi varit vid slottet på morgonen och inte hittat någon parkering, det kanske inte skulle vara någon idé att köpa kombobiljetter om vi inte skulle kunna besöka palatset in idag? ”Inga problem” sa kassörskan. ”Det finns en bakväg till parken som passerar förbi oss här vid klostret. Där finns det säkert parkering”. Hon ringade in några platser på en karta och räckte över den till oss. Det här lät ju nästan för bra för att vara sant, men vi satte oss i bilen och styrde kosan mot vägen till Chalet of the Countess of Edla.

Det fanns inte hur mycket parkeringar som helst utefter denna väg, men efter några minuters körning fram och tillbaka hittade vi en plats som låg bara några minuter från ingången till parken. Jag trodde aldrig att jag skulle bli så glad åt en parkeringsplats. Men nu var vi inne!

Det första stoppen i parken var Chalet of the Countess of Edla – Grevinnan av Edlas lilla stuga. Här bland rhododendronbuskar och exotiska blommor ligger den lilla kärleksstugan som kung Ferdinand II byggde som ett romantiskt krypin till sin andra fru Elise under 1860-talet. Det är inte någon stor stuga, men det som är iögonfallande är den unika användningen av kork. Överallt runt väggar, fönster och dörrar används kork som dekoration. Runt omkring stugan ligger stora, dramatiska stenblock. Hela skapelsen känns väldigt mycket som pepparkakshuset ur Hans och Greta.

Det är 1,7 kilometer från parkens ingång vid Chalet of the Countess of Edla till Penapalatset. En väg med mycket brant stigning, men genom en väldigt välskött och fin park. Genom åren som slottet användes, planterades exotiska buskar, träd och blommor i stora mängder utefter bergets sluttningar. Plantorna kommer från ”jordens alla fyra hörn”, precis som kungen beordrat. Kanske är det därför som man ena sekunden känner sig som att man befinner sig i Nya Zeelands ormbunksskogar och i nästa sekund bland Redwoods i Kalifornien.

Vi passerar förbi det historiska rosa stallet och bondgården och hälsar på några av de fina hästarna som nu bor här. Det går att boka ridturer i slottsparken, jag kan tänkta mig att det måste vara en riktig höjdare att rida runt i denna väldigt speciella park.

Parken är inte bara träd och blommor, utan många små broar, paviljonger, sjöar och pergolas. Mossan har tagit över många av de dekorativa konstruktionerna, men det har bara gjort dem ännu vackrare.

Vi började knata uppför den sista och den brantaste delen av vägen upp till slottet. Jag kan spara er detaljerna, men enligt min iPhone så gick jag uppför 78 våningar den här dagen. 90% av dessa våningar var garanterat den här sträckan.

Slottet började breda ut sig framför oss och plötsligt så gick vi alldeles nedanför slottsmuren. Det enda som bröt magin av detta fantastiska plats var kön som mötte oss på väg in i slottet. En långsam, nästan stillastående, kö täckte hela vägen upp till slottet från början av ringmuren. Totalt var den flera hundra meter kö. Vi stannade upp, tittade på kön och beslutade oss för att äta lunch istället. Som tur var, fanns både ett café och en restaurang på slottet. Vi beslutade oss för restaurangen.

Självklart var det kö även här. Tre maträtter fanns att välja på: Fisklåda, fläskkarré med ris eller en (till synes torr) pasta med grönsaker. Vi tog två fisklådor och en fläskkarré, bröd och även en chokladtårta och en pastel de nata och tre läsk. 38 Euro, helt klart överkomligt. Fisklådan smakade Janssons och fläskkarrén var helt ok. Så nu vi var i alla fall inte hungriga längre. Nu skulle vi bara behöva lista ut varför folk köade…

Vi frågade några brittiska turister i kön. De köade för visning i slottet, men de trodde att man behövde köa även för att komma in på borggården. Vi suckade lite och ställde oss längst bak i kön. Efter 20 minuter hade vi kommit 10 meter. Tålamod är vanligtvis inte min starka sida och tålamod är definitivt inte min starka sida när det kändes helt fel att köa för att se på slottet från utsidan. En hel del folk verkade gå från caféet in mot borggården. Fanns det en annan väg in? Mannen travade in i presentbutiken och frågade. Självklart skulle vi inte stå i kön, utan gå via caféet.

Palatset består av två vingar – det gamla munkklostret i rosarött och slottsvingen byggd på 1800-talet av kung Ferdinand II i blått/gult. Överallt finns vackert målat kakel i morisk stil, i mångfärgade mönster och med motiv. Ett av de mest speciella områdena på slottsgården är Tritons port, med utsmyckningar med snäckor, koraller och andra havsmotiv. Exotiska motiv och mytologi – det här slottet följer verkligen romantikens alla stilregler!

Längst in på slottets borggård ligger det gamla kapellet från 1100-talet, den äldsta delen av slottet. När kung Ferdinand II köpte området på auktion på 1800-talet, låg här enbart ruinerna kvar av det gamla klostret och kapellet. Kapellet är idag väl restaurerat och inget skvallrar längre om dess forna förfall. Från fönstret med färgat glas spred sig små glimrande färgprickar över rummet och gav ett fantastiskt sken över alabasterstatyer och steninskriptioner.

Det allra bästa utsikten från slottet får du från de charmiga ”fönstren” i muren under kapellet. Det blåser så att man nästan trillar över kanten, håret blir garanterat helt tilltufsat, men utsikten är bedårande! Vi hade sådan tur med vädret att sikten räckte ända fram till havet. Det är inte svårt att förstå varför kung Ferdinand II hade detta som sitt sommarpalats. Inte ens under heta sommardagar är det speciellt varmt här uppe. Vinden kyler.

Vi börjar bege oss tillbaka mot bilen igen. Det är klart mycket lättare att promenera tillbaka till bilen i nedförsbacke. Vi köper på oss var sin riktigt bra take-away-kaffe för 1,50 euro styck och tre Magnum-glassar och förundras över att priserna i parken ännu inte blivit lika hysteriska som mängden folk. Tänk att denna välplanerade dag blev så otroligt oplanerad och så otroligt bra i slutändan!

Nå, var besöket värt allt besvär?

Jag kan inte annat än säga ett rungande JA! Dock måste jag säga att det som imponerade mest faktiskt inte var slottet, utan trädgården och alla dessa exotiska plantor och byggnader. Om jag hade haft en timme till, hade jag lagt den timmen att utforska parken.

Våra bästa tips för Penapalatset!

• Ta inte bilen! Det finns alldeles för få parkeringar. Alternativt, åk hit en gråmulen vardag när det är lite folk.
• Det är väldiga höjdskillnader mellan slottet och parken. Lämna de höga klackarna hemma och satsa på fotriktiga skor.
• Planera inte att äta lunch på slottet. Maten är ganska så trist, men i och för sig rätt så prisvärd.
• Köp biljett i förväg på nätet eller köp biljett på någon av de andra sevärdheterna i Sintra. Egentligen är det enda viktiga att du inte köper biljetterna vid huvudingången, där är det ALLTID kö.
• Lita inte på varken Googles besöksstatistik eller kartor. Jag önskar att jag hade haft med mig min Tom Tom, men den är tyvärr spårlöst försvunnen! :( Har någon sett en Tom Tom med Lill-Babs som speaker, så är det garanterat vår gamla älskling!
• Köa inte om du bara ska besöka palatsets borggård, utan gå genvägen genom caféet. Det är bara om du vill gå en tur i slottet som du ska behöva köa.
• Planera mer tid för parken än för slottet – parken är en riktig liten juvel!

Vill du läsa mer om palatset? Här hittar du mina favoritlänkar!

• Boka biljetter och läs på allt om parken på officiella Park and National Palace of Pena
• Officiella kartor över palatset och parken som hjälpte mig mycket hittar du på officiella sajten här och här.
• Härliga palatsguider hittar du även på resebloggen På vift och hos Vagabondfamiljen.
• Vill du läsa mer om Portugal i allmänhet? Kolla in min Portugal-sida.