Porto – När det inte blir kärlek vid första ögonkastet – Portugal

Porto är Portugals andra största stad och även en så kallad ”secondary city” – en stad utanför huvudstaden som har ekonomisk och social tillväxt som är viktig för landets välmående och ekonomi. I Sverige har vi två ”secondary cities” – Malmö och Göteborg. Porto är Portugals enda ”secondary city”. Kanske var det därför som jag hade förväntat mig något annat. Min syster var i Porto för några år sedan och beskrev Porto som en sliten stad med utblåsta hus och renoveringar överallt. Ungefär så skulle även jag beskriva Porto idag. Visst, även en skönhet har sina fläckar – men hur många då?

Vi tillbringade dagarna till fots. Den största delen i Portos gamla kvarter Ribeira, med de kända husen som ser ut att rinna utefter kullarna. Vi tillbringade även en hel del tid i Foz do Douros lite lyxigare bostadsområde där Dourofloden möter Atlantkusten och i Fontainhas orörda kvarter mellan broarna. Även om de olika områdena är helt olika är det en sak som är gemensam. Det är otroligt slitet.

Många hus saknade tak. Huset bredvid vårt hotell hade lagat hela sitt tak med silvertejp. Jag undrar om det ens fanns någon takpanna kvar under all denna tejp. Andra hus hade varit utblåsta för renovering så länge att tre generationer av duvor levt här. Vissa hus hölls uppe av robusta ställningar för att inte rasa, men folk bodde fortfarande kvar i husen. Vi går i en gränd mellan två gator, det luktar starkt av urin och på marken ligger en spruta. Här hade jag inte känt mig bekväm om jag gått i kvällsmörker.

En av de få platser i Porto som inte behöver en längre presentation är dubbeldäckarbron Dom Luis I. Det är ganska lätt att känna igen arkitekturstilen bakom det 130 år gamla arkitekturella mästerverket. Théophile Seyrig var tillsammans med Gustave Eiffel grundare till arkitektbyrån Eiffel and Company, som några år tidigare tillsammans hade ritat den nästan identiska närliggande bron Maria Pia. Även om inte Eiffel var inblandad i designen till just denna bro så var hans gamle kompanjon det. Och trycker du ihop bron i båda ändar i fantasin, så har du nästan skapat ett nytt Eiffeltorn.

Vi vandrade över bron på den nedre vägen och såg ut över staden. Porto såg nästan lite bräcklig ut. Som att husen nästan stod på varandra uppför de branta sluttningarna. De som bor i Porto måste verkligen ha starka knän för att kunna gå upp och ner för dessa backar hela tiden. Jag kan fortfarande minnas den gamla tanten med knästrumpor som nästan marscherade om oss uppför en av backarna. Jag skyller på att vi stannade och fotograferade på vägen, annars hade hon antagligen inte kommit ikapp oss.

Ribeira är stadens hjärta med några av stadens äldsta hus. De färgglada kaklade husen ligger alldeles vid Douroflodens kant och är sedan 1996 ett av UNESCOs världsarv. Trots att det är mängder av restauranger som kantar gatorna och turisterna är många, känns det inte som att området har tappat sin själ. Nytvättade kläder hänger ut från fönstren, parabolantennerna riktas mot skyn och fotbollsflaggorna täcker fönstren mot solen.

Ribera är charmigt som en lerig valp i vårsolen. Det går inte att låta bli att le, men du vill inget annat än att få duscha bort den där skitiga ytan. Området är en dröm för alla som gillar att fotografera, utan tvekan. Men vackert? Jag vet faktiskt inte.

Vi passerar förbi ett raserat hus som är helt övertäckt av murgröna och en blommande lila klätterväxt. Växterna ligger som en köttätande amöba över hela kvarteret. Hur har hela detta hus mitt i centrum fått förfalla så här under så lång tid?

En av de byggnader i Porto som jag uppskattade mest var utan tvekan centralstationen São Bento. Det är inte så ofta som jag brukar rekommendera en tågstation som sevärdhet, men detta är ett undantag. De blåvita målningarna på kaklet vid ingången är magnifika. Det sägs att det finns över 20 000 kakelplattor med målningar här på centralstationen. De över hundra år gamla målningarna visar allt från krigsscener, båtar, till kungar och lantbruk.

En annan byggnad som har fantastiskt kakel i blått och vitt, är Portos katedral Sé do Porto och dess kloster. Katedralen började byggas på 1100-talet, men är idag en mix av alla århundrades stilar. Alla ombyggnationer har gett en ny stil. Den vackraste delen är klostret från 1300-talet.

Klostret i Sé do Porto ger mig allt det jag förväntat mig av Porto. Historia, arkitektur och det blåvita kaklet. Vackert, stillsamt och fyllt med välbevarad medeltid. Vi var nästan själva i klostret. De flesta turisterna verkade gör ett snabbt besök inne i katedralen och skippade besöket i klostret. Kanske är det på grund av inträdet, kanske är det av okunskap. Jag tycker synd om de som missar detta. Klostret är utan tvekan Portos pärla.

Vi tog en taxi tillbaka till hotellet för att byta om inför kvällens fine dining i Foz do Douro. Konstigt nog är det billigare att ta en taxi än att åka tunnelbana.

Det kan hända att jag i taxin tillslut började mjukna lite för Porto. Inte så att hjärtat började klappa fortare av kärlek, utan mer som en känsla av en lång vänskap. Porto har sin charm. Alla färger, alla smala små hus som var för sig lutar mer än tornet i Pisa, allt förfall. Oavsett hur slitet Porto är, så är det väl ärligt talat det här som jag vill uppleva när jag reser? Känslan av att inget är tillrättalagt. Allt är verkligen så här. På riktigt. Det här är inget uppsminkat Disneyland. Det här är livet i Portugals näst största stad. Livet.

Porto – you didn’t have me at hello – but I think you had me at good bye

Vill läsa fler av mina resetips? Glöm inte att gilla Rucksack på Facebook!