Små blå pingviner i Oamaru – Resedagbok Nya Zeeland dag 11

Christchurch -> Oamaru

Dagens färd skulle ta oss till resans andra naturhöjdpunkt – Oamaru och de små blå pingvinerna. Historien med pingvinerna i Oamaru började på 1990-talet, när världens minsta pingvin – den lilla blå – började att bygga bon i klipporna i Oamaru. Staden beslutade sig då för att hjälpa de små utrotningshotade pingvinerna genom att ge dem ett skyddat område, där det förutom frivilliga hjälparbetare även skulle finnas konstgjorda små hus som står emot väder och vind bättre än de sköra hålen i sandklipporna. Pingvinerna älskade de små husen och fler och fler pingviner flyttade in. Idag ser pingvinkolonin snarare ut som en liten smurfstad än ett naturreservat. Under dagarna är pingvinerna ute till havs för att fånga fisk, men när solen går ner så kommer de upp till sina små hus. Så vi hoppades kunna få sitta och titta på dessa små underverk denna kväll. För säkerhets skull hade vi förbokat plats på läktaren, då bara en begränsad mängd människor är tillåtna inne på området.

Då vi inte hade någon brådska, valde vi att köra inlandsvägen från Christchurch istället för den snabbare vägen närmre kusten. Fina vägar förde oss över gröna ängar och berg, med nästan ingen trafik. Vi stannade vid Rakaia Gorge för att titta på jet-båtarna som med full fart körde fram i ravinens turkosa vatten. Ser verkligen HELT galet ut! Hur hinner de med att styra båten från stenarna?

När vi närmade oss Tiamaru hittade vi ett café och saluhall med lokala produkter, så vi passade på att ta en kaffe och glass och sträcka på benen. Nog för att vi hade beställt en stor kopp kaffe, men att bli serverad kaffe ur en soppskål, det kan man nog kalla speciellt…

Checkade in på Alpine Motel i Oamaru. Inte det lyxigaste och inte det modernaaste stället vi bott på, men det var i alla fall rent. Fortfarande länge till solnedgång, så vi insåg att vi skulle hinna både äta middag och åka till Moeraki och titta på de runda stenarna. Så in i bilen igen och ner till Moeraki boulders. Höll på att bli lurad att parkera på en privat parkering som kostade pengar, men hittade naturparkens gratisparkering några hundra meter bort. Promenerade längs stranden och tittade på de stora runda bumlingarna som stranden är känd för och all skum som blåste in från havet. Vissa av bumlingarna är nästan 3 meter i diameter och väger 7 ton, medan andra är betydligt mindre. Stenarna bildades för 60 miljoner år sedan och varje sten tog miljoner år att forma bland hav och vågor. Idag ser stenarna ut som gigantiska krackelerade dinosaurieägg. Enligt Maori-legender, är stenblocken kalebasser som har spolats iland från kanoten Araiteuru som förliste här.

Begav oss tillbaka till Oamaru och de viktorianska kvarteren inne i stadskärnan. Middag på The Last Post, som på 1860-talet var stadens postkontor. Bra mat och mycket folk och vi fick ett av de sista borden. Snabb middag och sedan till pingvinerna!

Solen går inte ner förrän efter klockan 21, så vi satte oss på läktaren och väntade. Tyvärr fick vi inte ha kameror, så vi har inga bildbevis, men det blev en magisk kväll! Solen hann knappt gå ner bakom horisonten förrän den första lilla blå pingvinen rullade in med vågorna på stranden. Långsamt vaggade den uppför kullen, väntade in sina kompisar och sedan sprang de i klunga in till sina små hus. Och det var många. 183 stycken pingviner! Vissa pingviner hade hittat genvägar till sitt hus och sprang jättenära oss, andra tog den säkra vägen in till husen. Vi satt där länge och tittade på de små söta krabaterna, innan vi till slut motvilligt fick lov att åka till motellet och sova. På väg mot hotellet i mörkret i bilen ser vi plötsligt något som rör sig vid sidan av vägen – en pingvin på promenad! Det var bara att tvärnita bilen och vänta tills han hade passerat över vägen.