Risterrasserna vid Jatiluwih på Bali – Indonesien

Det är grönt. Nykläckta små ljusgröna risstrån sträcker sig mot himlen tillsammans med bågnande gula risplantor. Här på Bali är ris inte bara en växt, utan en livsviktig basföda. Vi har vandrat runt bland Jatiluwihs imponerande risterrasser och bevattningskanaler, som inte bara är vackra – utan även ett kulturellt världsarv.

Skördetider

Det är full aktivitet på risfälten. De mogna risplantorna skördas för hand på ett fält, medan ett annat risfält plogas bara några hundra meter bort. Det är vinter på Bali och dags att skörda riset. Men låt oss börja från början. Hur odlas egentligen ris?

Byn Jatiluwih ligger 5 mil norr om Denpasar, i höglandet vid foten av den utdöda vulkanen Mount Batukaru. Här på 1000 meter över havet är klimatet perfekt för att odla ris. Jag hade velat skriva att luften är frisk och ren här uppe, men så är inte fallet denna dag. Brandröken ligger tjock över risodlingarna när resterna av de gamla risplantorna går upp i rök. Marken förbereds för en ny sådd. Ett ypperligt tillfälle att vandra runt bland terrasserna.

Vid Jatiluwih finns flera vandringsleder som tar dig rakt ut bland risfälten, mitt bland vattenbufflar och vattenkanaler. Det kostar ett litet inträde, men det är värt det. Vandringslederna gör att du slipper traska i lera och vi var nästan själva på stigarna vid vårt besök. De flesta vi mötte var vänliga risbönder.

Riset, livet och familjen

På Bali har i princip varje familj ett eget risfält, som sköts om av hela familjen. På en ö där man ofta äter ris till frukost, lunch och middag går det åt mycket ris. Upp till 0,5kg per person och dag. Även om en stor del av det ris vi äter här hemma i Sverige är mer industriellt odlat, får man här en förståelse för hur mycket jobb som ligger bakom varenda litet riskorn. För varenda litet riskorn behöver skördas och tas om hand. Inte individuellt, men nästan.

Idag är 20% av Balis yta täckt av risodlingar. Landskapet ser bitvis ut som ett lapptäcke av gröna fält och vattenfyllda bassänger. På Bali odlas inte bara vanligt vitt ris, utan även svart ris, rött ris, traditionellt balinesisk ris (padi Bali) och klibbris (”sticky rice”). Det vanliga vita riset kan skördas tre gånger per år, medan de andra sorterna tar 6-7 månader per skörd och därför är dyrare att köpa. Vår guide pratar sig varm om ”bali rice”, det traditionella ris som odlats i tusentals år på Bali. Långsamväxande, näringsrikt och smakrikt. Men med Indonesiens växande befolkning så infördes på 70-talet mer snabbväxande rissorter som mer och mer har tagit över fälten. De traditionella rissorterna ersätts av mer kommersiella sorter.

Riset börjar sitt plantliv i ett väl bevattnat fält. Här sår bonden riskorn tätt och låter sedan kornen få gro i värmen. På två veckor växer riset nästan 10 centimeter och ser ut som en tjock gräsmatta. Det är dags att låta plantorna få mer plats att växa.

Kanske någon av er undrar om man verkligen måste odla ris i så mycket vatten? Svaret är faktiskt nej. Även om ris behöver mycket vatten, behöver det inte växa i vatten. Vattnet fyller dock två syften: Temperaturreglering och naturlig ogräsbekämpning. Klimatet på Bali är rätt behagligt året om, men vattnet skyddar de sköra plantorna mot de varmaste dagarnas hetta. Riset har inte heller några problem att växa i vatten, men väldigt få ogräs gillar vatten. Så en win-win för bönderna. Men inte för miljön – läs mer om detta längre ner.

De nya vattenbufflarna

En risplanta är ett vildvuxet gräs som snabbt växer sig yvigt. Plantan kan dessutom bli upp till en meter hög, så riset behöver planteras om för att kunna få plats att växa. Marken där riset ska planteras bearbetas för att rensa från resterna av de gamla risplantorna och för att rycka upp eventuellt ogräs. Förr i tiden gjorde man detta jobb med vattenbufflar och ett fält kunde ta upp till en dag att förbereda för skörd. Idag gör man det med ”japanska vattenbufflar” – snabba och kraftfulla maskiner – som gör samma jobb som vattenbufflarna, men på 30 minuter.

Nu stundar ett tungt arbete för att plantera om risplantorna. För hand sätter man plantorna i de vattenfyllda fälten med ungefär 10 centimeters mellanrum. De som planterar jobbar systematiskt och väldigt krokryggigt. Några plantor sätts i en rak rad, sedan backar man några steg bakåt och upprepar proceduren tills hela fältet är satt.

Nu får riset växa till sig rejält i några månader, beroende på vilken typ av ris som odlas. En sak är dock gemensam oavsett rissort. När risplantan är grön, är riset omoget. När den däremot byter färg till gult, är riset moget. Om du skulle försöka skörda ett omoget riskorn från en grön planta, faller det sönder som mjöl. När riset gulnat och mognat är riskornen hårdare och tyngre och hela risplantan böjer sig för kornens tyngd. Hela odlingen ser då nästan ut som ett fält med solmogen havre. Risodlingen töms nu på vatten och marken får torka ut. Det är dags för skörd.

Det vanligaste sättet att skörda riset på mindre odlingar, är för hand. Ofta används en halvmåneformad skördekniv, där de mogna rishängena samlas in i knippen. Överallt i Jatiluwih ser vi kvinnor som timme efter timme i stekande sol skördar riset. Alla med rejäla hattar eller solparasoller på huvudet.

Dags att tröska riset

Nu när riset är skördat, kan riskornen äntligen skiljas från stjälken. Oftast görs det nuförtiden i en tröskningsmaskin som snabbt och våldsamt skakar ut kornen, men om du har tur kan du få se hur man för hand skakar eller slår ut kornen ur stjälkarna. I Jatiluwih mötte vi flera kvinnor med nyskördade risstjälkar i säckar på huvudet. Det verkar helt enkelt vanligast att ta med sig skörden till någon som tröskar åt dig i Jatiluwih. I en maskin tar ett kilo ris bara en minut att skaka fram, till skillnad från flera timmar om du gör det för hand.

Det ris som tröskas fram, behåller dock sitt skal. För att kunna äta riset, behöver även skalet rensas bort. Vi såg ingen som rensade riset från skal i Jatiluwih. Kanske låter man riset förvaras i säckar med sitt skal kvar och skakar loss skalet först när det ska tillagas?

En vandring i skördetid bland risfälten får dig att inse vilket jobb som sker från sådd till dess att riset serveras rykande nykokt på din tallrik. Jag ska från och med nu vara bättre på att skrapa min tallrik när jag äter ris. Varenda litet riskorn förtjänas att ätas efter allt som det lilla kornet varit med om.

Bevattningssystemet Subak

Men vad är det som gör Bali så unikt med sina risodlingar? Ris odlas ju i hela Asien? Jatiluwihs hemlighet kallas för Subak, och det är det som fått området att världsarvsklassas.

Subak är ett unikt bevattningssystem med kanaler där bönderna, naturen och religionen lever i samspel. Idag finns några hundra subak-system runt om på Bali, där bönderna själva i en lokal förening styr över vattnet från bergen så att alla fält får rättvis mängd vatten till sitt ris. Alla risfälten har ett eget litet tempel, men övergripande alla subak är Balis nätverk av vackra vattentempel och dess präster. Jatiluwih anses vara subaks födelseplats, med rötter mer än 1000 år tillbaka i tiden.

Vi vandrar runt bland risfälten i över en timme, men hinner inte runt på alla vandringsleder. Vänliga leenden möter oss överallt utefter stigen. Även om jag gärna hade sett risfälten fullväxta och grönskande i regnsäsongen, är det nästan lite mer spännande att komma hit under skörd. Det är lite lerigt och skitigt, men det är så mycket mer folk och glädje.

Hur hittar jag till Jatiluwih?

Jatiluwih ligger nordväst om Ubud, mitt på Bali. Det är 5 mil från Denpasar, Kuta eller Sanur, men det tar minst 1,5 timme att köra hit. Vi hyrde en chaufför en hel dag som skjutsade oss till de ställen på ön som vi vill besöka. Ett smidigt sätt om du inte vill köra bil själv och helst undviker de stora organiserade dagsturerna.

Karta

Hur påverkas miljön av att riset växer i vatten?

Det traditionella sättet att odla ris i vatten släpper loss stora mängder metangas när växtdelarna ruttnar i det syrefattiga vattnet. Ett kilo torrt ris (inklusive transport) släpper ut ungefär 2 kilo växthusgaser, 20 gånger mer än exempelvis 1 kg potatis.

Läs mer om miljöpåverkan av olika livsmedel på Stockholms stads sida här.

Vill du läsa mer om Bali eller dess vackra risfält?

• På min Bali-sida fyller jag just nu på för fullt med sevärdheter, hotell och tips
• Min bloggkollega Daniela på Discovering the Planet har fantastiska bilder från två andra områden med risterrasser på Bali som också är värda att besöka – Tegalalang och Sebali.
• På UNESCOs sida kan du läsa mer detaljer kring Jatiluwih och subak.

Vill läsa fler av mina resetips? Glöm inte att gilla Rucksack på Facebook!