M/s Tärnan backade långsamt ut från Stavsnäs hamn. Väderprognosen hade lovat 20 grader och sol och än så länge vad det enbart några tunna små fjädermoln som störde skärgårdsidyllen. Jag hade fegat ur i sista sekunden och tagit på mig långbyxor, men det hade jag verkligen inte behövt. När vi efter 35 minuter steg iland i Sandhamn, bjöd skärgården oss på sin bästa sida. Glittrande lugnt hav och en doft av bristande knoppar och salt.
Det var inte speciellt många på båten denna söndag, kanske åkte de flesta stugägarna redan ut till ön i fredags. Det var lite folk ute på gatorna, men det är verkligen inte det kaotiska Sandhamn som man ibland kan mötas av under semesterveckorna i juli. En mamma hängde i lekparken med sina tre barn, en morfar stod vid kiosken i hamnen och köpte mjukglass åt barnbarnet. Vanlig söndagslunk helt enkelt.
Vi hade börjat känna suget efter vår medhavda lunch redan halvvägs till Sandhamn, så vi började promenera till dagens första stopp vid lilla Trouville-stranden. Vi passerade förbi gästhamnen, det fina seglarhotellet och sneddade in mot öns mitt för att ta oss till stranden på andra sidan ön. En öde tennisbana med en liten läktare vittnar om sommargästernas intressen. Det kändes inte som att den läktaren någonsin varit fullsatt. Inte heller cykelparkeringen vid en tall i närheten såg speciellt välanvänd ut.
Promenaden till Trouville tog oss 2 kilometer genom en fint gallrad barrskog. Överallt utefter träden vid vägen hängde små solcellsdrivna lampor som antagligen fungerar som gatubelysning under sommarnätterna. Små blå och illgröna fjärilar fladdrade förbi framför oss på vägen. Det kändes som att hela ön just idag började vakna upp från årets permafrost.
Vägen var ganska välskyltad ända fram till de första stugorna som mötte oss vid Trouville. Vi behövde bara följa skyltarna mot ”Stranden”, ”the Beach”, ”Trouville”. Kärt barn har många namn. Men väl framme vid husen i Trouville var det inte lika lätt att veta om vi skulle gå höger eller vänster, skyltarna lyste med sin frånvaro. Vi kollade lite på google maps och bestämde oss för höger och sedan vänster. Havet glimrade till ibland mellan träden, vi började närma oss.
Stranden var lika fin som tänkt oss, med finkornig mjuk sand som värmde våra fötter. Det var nästan vindstilla, så vi klättrade upp på klipporna bredvid stranden, släppte ut vår picknickfilt och började slita upp vår lunch. En köttbullsmacka med rödbetssallad smakar nog aldrig så bra som på en solvarm klippa. Förundrat tittade vi på barnen som plaskade i vattnet på stranden nedanför oss. Kan det verkligen vara så varmt i vattnet? Havet framför oss är öppet ända till Finland och det är årets första varma dag? Detta måste undersökas.
Klipporna var fulla av vattenfyllda skrevor, fulla med kolonier av små räkor och fiskar. Vi enades om att det inte kan vara högvatten som skapat dessa pooler av vatten, utan snarare stormar och stora vågor.
Vi plockade ihop vårt pick och pack och studsade tillbaka på klipporna som smidiga små bergsgetter, ända tills en av oss plötsligt utbrast: ORM. I ett gammalt kanonhus i solen framför oss ringlade sig en tjock, kolsvart orm. Utan gula öron och rätt så lång. Självklart var det inte bara vi som njöt av sommarens första solstrålar, även en liten orm behövde värma sig efter den långa vintern. Vi hinner konstatera att det nog var en huggorm, innan den snabbt kröp in i resterna av en gammal militär byggnad.
Tjejerna sprang fram till vattenkanten och doppade fötterna. Det var verkligen inte några badtemperaturer i dag. ”Svinkallt” var omdömet. Jag kände lite med handen. Kan det vara typ 12 grader eller är jag bara en obotlig badoptimist? Oavsett så ångrade jag INTE att jag lämnade badkläderna hemma.
Stranden var full av små blåmusslor och söta snäckor, så vi stod kvar en stund och njöt av sommarkänslan. Med fötterna nedgrävda i sanden, långt från vattenkanten.
Vi hade medvetet sparat lunchkaffet till nästa stopp på vår vandring på ön. Kanske skulle det vara fint att slå sig ned vid stora Trouville-stranden precis bredvid? Vi promenerade dit, bara för att konstatera att det inte alls var lika vindstilla på denna sida av udden. Vinden låg rakt på och krusade vågorna. Vi fick helt enkelt hitta någon annan strand att fika på.
Det är inte helt enkelt att vandra runt ön, vi sökte efter kartor och vandringsleder, men det är mycket privat mark på ön. Det hade även blivit dags att hitta en toalett och den enda toaletten vid Trouville var ett utedass där flugornas surr överröstade vinden. Inte alls populärt hos den yngsta familjemedlemmen. Så vi traskade tillbaka mot Sandhamn igen, för att ta sikte på Fläskstranden och en toalett i hamnen.
Stigen gick över åldrade träplankor i sanden, så det var väldigt lätt att vandra tillbaka till Trouville-korsningen utan sand i skorna. Det är inte så konstigt att ön heter Sandön när man tänker efter, även om man oftast pratar om orten Sandhamn när man åker hit. Oavsett, så är det mycket sand på hela ön.
Ett toalettbesök senare i Sandhamn, traskade vi nu genom samhället åt andra hållet, mot Fläskstranden. Det finns verkligen många fina hus här, det ena huset gulligare än det andra. Utsnidade vita grindar, spröjsade fönster och vita gjutjärnsbänkar med snirkliga mönster. Så idylliskt och fint. Det går inte annat än att fundera över hur den välkända deckarserien ”Morden på Sandhamn” kunde komma att utspela sig här. Lugnare samhälle får man antagligen leta efter.
Blev utskällda efter noter av en arg liten fransk bulldog som inte uppskattade att vi gick förbi framför hans välmålade staket. Som tur var var hundens ägare desto trevligare och de visade oss vägen till både Fläskstranden och Kvarnberget.
Fläskstranden nås via en liten gångstig mellan hustomterna och visade sig vara en fin liten sandstrand med picknickbord. Perfekt för en eftermiddagskaffe med bullar, rulltårta, muffins och vaniljkex. Ännu bättre var att vi var helt ensamma här, vi kunde bara sitta och ta det lugnt och njuta av vårt kaffe och titta på segelbåtarna som kryssade förbi.
Klockan började närma sig 15 och vi behövde gå tillbaka till båten Tärnan och börja vår färd hemåt. Kinderna värmde av vind och sol och kaffetermosen var tom. En riktigt bra dag gick mot sitt slut. Vi snabbade oss upp på Kvarnberget för en liten snabb utsikt över samhället och alla bryggor. Att kalla det för ett berg är kanske en överdrift, men stenkullen hade sin charm.
Vi hann tillbaka till båten med gott om tid tillgodo. Avstånden här på ön är inte så långa. Hej då Sandhamn, det var 15 år sedan förra gången jag var här – men det kommer inte att dröja lika länge tills jag kommer tillbaka igen!
Hur tar jag mig till Sandhamn?
Det går båtar bland annat från centrala Stockholm och från Stavsnäs. Vi åkte direktbåten Tärnan från Stavsnäs, som tar mindre än 40 minuter till Sandhamn. Det går att åka buss till Stavsnäs, men vi tog bilen och parkerade på en av de många parkeringsplatserna vid hamnen. OBS: Parkeringen betalas enklast med ”Easy Park”-appen på mobilen, så ladda hem den och ställ in kreditkort och annat innan du kommer hit så du sparar tid.
Hur kallt var det egentligen i vattnet?
Enligt SMHI var det bara 6 grader i vattnet – jag är sjukt imponerad av de badande barnen som plaskade runt utan tillstymmelse till blå läppar och gåshud.
