Familjevänligt, enkelt att resa till och prisvärt. Vi tyckte inte att vi hade så tuffa kriterier för en skidsemester under sportlovet i år? I fjol var vi i Vemdalen, vilket faktiskt inte lockande att åka tillbaka till i år. 90% av tiden i Vemdalen tillbringade vi köandes i liftköer/våffelstugor med armbågarna i högsta hugg, de resterande 10% av tiden som faktiskt kunde klassificeras som skidåkning skedde på korta, isiga och överbefolkade backar och det var orimligt kallt och snöigt hela veckan.
Vi såg faktiskt solen en hel gång under veckan i Vemdalen, jag fotograferade nog 75% av veckans skidbilder under dessa 5 minuter. Inte heller blev skidupplevelsen bättre av att vi en dag fastnade i sittliften i Björnrike i 45 minuter i snöstorm och med helt nedfrusna leder utan känsel sedan skulle ta sig ner från kullen. Nä, vi kan nog faktiskt säga att vi i år var mentalt klara med de Svenska fjällen på sportlovet.
Jakten på den perfekta skidorten i Alperna började därför redan förra sommaren. Även om det inte är sportlov vecka 9 någon annanstans i Europa, finns det en trång sektor när det gäller sportlovet. Flygbiljetter till de stora hubbarna – München, Zürich och Milano. Vi hittade efter lite sökning biljetter till Zürich, men med alla dessa fantastiska skidområden i Schweiz, vart skulle man åka? Man kan snabbt konstatera att de stora och mest kända skidorterna Zermatt, Verbier och Davos inte är några budgetdestinationer för en familj, så vi började söka efter mindre kända skidorter.
Vi hade tidigare ett år vandrat i Jungfrau under hösten, vilket utan tvekan blev ett av de vackraste områdena jag någonsin varit i. Djupa dalar kantade med vattenfall, höga berg och vackra små byar utan stora resorts. En riktig Schweizisk idyll helt enkelt. Efter lite googlande förstod vi att Jungfrau, som är samlingsnamnet för de tre stora skidområdena vid orterna Mürren, Wengen och Grindelwald, gott och väl skulle räcka för vad vi sökte för en veckas skidåkning. Mycket röda och blå pister uppdelade i tre stora skidområden med pålitliga bergbanor, kabinbanor och sittliftar med Schweizisk kvalitet. Det totala priset för liftkort för familjen var dessutom nästan att jämföra med Åres/Trysils priser (då barnen kostar halva priset i Schweiz – vilket de inte gör i exempelvis Trysil).
De allra flesta pisterna ligger högt upp i bergsmassivet – på 1000-3000 meter – så det tar en stund att transportera sig till pisterna. Det är inte riktigt ski-in/ski-out på så många av hotellen här i Jungfrau, det är snarare avståndet till kabinbana/tåg som är det intressanta. Då vi landade i Zürich, hade planerat att ha hyrbil och gärna ville prova på alla tre skidområdena i Jungfrau, kände vi att det var helt ok att köra bil till backen varje dag. Om man bor i någon av de tre orterna ovan är det inte alls så enkelt att ta sig till något av de andra skidområdena, så vi resonerade att det allra enklaste var att hitta ett boende som låg en liten bit från backarna, men där det inte skulle ta mer än 30-45 minuter att köra till pisten – oavsett vilken vi ville åka till.
Orten Interlaken ligger som en knutpunkt för alla dessa tre skidorter och en bit utanför Interlaken, i den lilla skidorten Beatenberg, hittade vi hotellet Dorint Blüemlisalp som såg både fräscht ut och var förvånansvärt prisvärt. Ingen av oss hade åkt skidor i Jungfrau tidigare, så vi hade inga preferenser på var man skulle bo för att enklast ta sig till backarna. Det enda vi visste var att vi tidigare bott på ett Dorint-hotell i Garmisch-Partenkirchen och kände därför till kedjans ”sportprofil”, så vi slog till och bokade hotellet. Fördelen med att bo en bit ifrån de tre skidorterna var att vi på morgonen kunde titta på webbkamerorna från de olika bergstopparna/kabinstationerna och se var det såg ut att vara bäst väder och sedan ta bilen dit på lite över en halvtimme (beroende på väglag).
Jungfrau ligger ungefär 1,5 timme från Zürich, vilket stämde ganska så bra om jag räknar bort köerna runt flygplatsen. Fina, snabba vägar nästa hela sträckan, förutom den sista biten ner till Interlaken, som gick tvärs igenom bergen med många tunnlar och ännu fler smala kurvor.
Mürren/Schilthorn
Den högsta skidåkningen i Jungfrau sker ovanför den mysiga lilla bilfria idyllen Mürren, som du når via kabinbana och bergståg. I en stor kabinbana som tar närmre 100 personer lyfts du upp till mellan 2500-3000 meters höjd, till Birg eller Schilthorn. Schilthorn är inte bara den högsta liftstationen i området, här finns också en roterande restaurang och en James Bond-utställning. Om ni sett On her Majesty’s Secret Service har ni säkert sett en galen skidåkning utför den svarta pisten Inferno som börjar här.
Vi är dock inte helt sålda på svarta backar ännu i vår familj, men vi hittade en blå favoritbacke i Birg som var helt perfekt för både den yngsta familjemedlemmen och för mig (som övar hårt på att förfina min carving). Väldigt bred, välpistad och utan köer. Fördelen med skidåkning på så höga höjder, är att vi kunde se ut över molnbankerna nedanför oss i dalen, men väldigt få moln passerade på vår höjd. Här uppe på platån var det blå himmel. Vid Birg finns 3 sittliftar som matar folk mellan backarna här uppe på platån, men tröttnar du på den höga höjden kan du alltid åka ner till Mürren igen. Här finns flertalet liftar och även en charmig bergbana.
Nå, var det familjevänligt i Birg/Mürren?
Ja! Området vid Birg har sittlifter som passar alla och de blå/röda backarna är välpreparerade och mycket breda, dock är många av de mest kända backarna i området svarta. För oss gjorde det inget att åka samma backe om och om igen, det var en lyx att nästan vara helt själva i en välpreparerad, lång, bred backe.
Området precis ovanför Mürren lockar många familjer, men då det snöade när vi var där så åkte vi själva inte i detta område, utan stannade bara till för att smaska på en äppelpaj i en hütte vid Allmendhubel.
Grindelwald-First
Ovanför Grindelwald, den största skidorten i Jungfrau, ligger ett stort skidområde på mellan 2000-2500 meter som allmänt brukar kallas First. Kabinbanan Firstbahn utgår från byns mitt och tar dig upp till systemet av sittliftar som transporterar dig från slutstationen First till endera Oberjoch eller Schilt. Vi fastnade för en väldigt familjevänlig 2 kilometer lång blå backe som gick från toppen av Schilt till Bergelägg-liften. Inte heller här var det mycket folk. Vi fick oftast ha backen för oss själva och liftköer existerade inte – det var bara att glida fram till sittliften och slå sig ner. Jag måste nog utnämna detta område till min bästa skidåkning någonsin, både pister, vyer och bristen på köer gjorde mig helt lycklig. Jag skulle kunna åka här varje dag under hela sportlovet utan att bli less, bara jag får varva med en apfelstrudel med jämna mellanrum för att vila benen :)
En annan populär backe i vårt resesällskap var den rafflande storslalombanan med tidtagning, som garanterat ökade familjepulsen lite extra. Släpp loss tävlingsinstinkten och krön familjens storslalommästare – om ni vågar!
En bonusbacke i First: Det var fortfarande tillräckligt med snö för att åka hela vägen från First ner till parkeringen i Grindelwald, vilket blev en riktigt lång åkning på ungefär en mil.
Nå, var det familjevänligt i First?
Ja! Kidsen var överlyckliga över den härliga blå åkningen vid First och de lite mer avancerade åkarna i resesällskapet hade massor av röda och svarta backar att variera åkningen med. Att tilläggas är att även de röda backarna här i First passade bra för familjeåkning, då de var betydligt bredare än de backar som vi är vana vid från Sverige.
Kleine Scheidegg / Männlichen
Det sista skidområdet i Jungfrau ligger på en bergskam med delad access från båda dalarna i Jungfrau. Från ena hållet vid Grind (strax innan Grindelwald) åker du kabinbana eller bergtåget upp till endera Männlichen eller till Kleine Scheidegg. Från andra hållet vid Lauterbrunnen/Wengen kan du ta en annan stor kabinbana upp till Männlichen eller ta bergtåget till Kleine Schedegg. Båda systemen är sammankopplade, så du kan skidvägen ta dig från Männlichen via ett system av liftar till Kleine Scheidegg och vice versa.
Kleine Scheidegg har den mest dramatiska naturen av de tre skidområdena, med det 4000 meter höga berget Eiger som kastar sin vassa skugga över pisterna. Skidåkningen vid Kleine Scheidegg tyckte dock inte vi var riktigt lika bra som de andra områdena. Det fanns ett par bra röda backar, men vi upplevde att det var ganska så mycket stakande och transportsträckor mellan backarna och inte riktigt lika bra flyt mellan liftarna som i de andra områdena. Dock är servicen vid Kleine Scheidegg snäppet vassare än de andra systemen, då det här finns flera hotell och affärer liggandes direkt i backen. Från Kleine Scheidegg kan man byta tåg och fortsätta ännu högre upp till Jungfraujoch, Europas högst belägna tågstation på 3000 meter över havet. Vi var lite sugna på att åka dit upp och titta på utsikten, men resan från Kleine Scheidegg till Jungfraujoch ingår inte i liftkortet, så då blev vi ärligt talat lite snåla.
Vi åkte även vid Männlichen, men vi hade inte riktigt vädret med oss denna dag. Uppe på toppen sken solen över de omgivande bergstopparna, men en bit ner i pisterna så rullade molnen in och gjorde sikten helt obefintlig. Vid vissa stunder undrade jag om jag ens befann mig i pisten, då jag varken såg pistpinnarna eller någon i familjen. Nästan lite läskigt! Jag var förvånad över att de inte stängde pisten under sådana förhållanden, det kan inte finnas någon som uppskattar skidåkning i filmjölk? Som tur var fanns en bra restaurang på toppen som serverade rykande het Tagessuppe.
Nå, var det familjevänligt i Kleine Scheidegg/Männlichen?
Nja, det var definitivt inte ”familjeovänligt”, men det var mycket stakande i Kleine Scheidegg och den tjocka dimman i Männlichen gjorde inte detta till vårt favoritområde. Vi skulle dock ha gett både Männlichen och Kleine Scheidegg en chans till om vi haft tid. Det kändes verkligen som att Männlichen hade potential att vara ett riktigt bra område och det går säkert att få flyt i Kleine Scheidegg, men det gäller att hitta rätt liftrytm. Dessutom är kabinbanan från Grind till Männlichen en av Europas längsta, vilket bara det gör det värt att åka hit!
Summering
Jungfrau bjuder på skidåkning för alla åldrar och det finns dessutom en stor mängd aktiviteter utanför pisterna för de som söker äventyr och omväxling. Zipflyers, avancerad pulkaåkning (på speciella pister i liftsystemet – faktiskt finns världens längsta pulkabacke här!), vintervandring, rodel och äventyrsbanor varvas utefter bergssluttningarna med mysiga restauranger.
För de riktigt små skidåkarna finns flera nybörjarområden, även om man kanske inte riktigt orkar åka hela vägen till alperna för att enbart stå en vecka i en barnbacke. För oss som har en dotter som åkt slalom i några år, passade områdets stora utbud av välpistade blå och röda backar perfekt. Lägg dessutom till smidiga Schweiziska kabinbanor och tåg som går som klockor, inte en enda kö i lifterna och nästan tomma backar. Det här är helt enkelt ett supertrevligt och lugnt skidområde, som ännu inte riktigt har upptäckts av oss svenskar. Men med nypublicerade artiklar i både tidningen Res och i tidningen Åka skidor, kan vi nog få se några fler svenskar här i pisterna nästa år.
Observera: Jag ser dock inte att detta är ett område för superavancerade åkare som söker efter ett sprudlande nattliv, Jungfrau är definitivt inget partyställe.
