Vandra Slåttdalsskrevan – Skuleskogens mest dramatiska sida – Ångermanland

Det är speciellt att skriva om en plats som man har växt upp på. Det både förpliktigar, förundrar och förvånar. Mina barndomsår tillbringades mitt i det vackraste av Sveriges vackra landskap. Jag hoppade på klipporna på ön Trysunda vid Östersjöns glittrande vatten, jag plockade jorddoftande kantareller vid kanten av den mörka Skuleskogen och jag vandrade på skolutflykter utefter Höga Kusten-leden. Många skolutflykter blev det genom åren och många fantastiska platser har förstörts av minnet av kalla regnfyllda vandringsskor och blöta limpmackor. Ett av de ställen som jag inte haft så härliga minnen av efter en påtvingad skolvandring, är Slåttdalsskrevan. Senaste gången jag vandrade här var för över 25 år sedan. Det var helt enkelt dags att ge Slåttdalsskrevan en chans till.

Etapp 1: Entré Syd till Slåttdalsskrevan

Enkel vandring över träspångar

Vi har en otrolig tur med vädret. Sensommaren bjuder på sol och torra marker och perfekta vandringstemperaturer. Planen är att vandra från Skuleskogens Entré Syd upp till Slåttdalsskrevan, och sedan ner mot kusten via Tärnättvattnen och sedan tillbaka till Entré Syd via en annan vandringsled vid havet. En sträcka totalt på ungefär 7-8 kilometer, med delvis ganska brant stigning på vägen upp till skrevan.

De första kilometerna efter parkeringen tar oss över träspångar genom en tjock skog av gran. Träden är höga och trädkronorna släpper knappt in något ljus. Det är sagolikt vackert. Tack vare att vandringen är enkel, så har vi tid att se oss omkring och riktigt njuta av allt det trolska.

På många av granarnas kala grenar växer lav som i vissa fall ser ut som välvuxna tomteskägg. Det är hänglaven långskägg som trivs här i den fuktiga granskogen. Ett namn som förpliktigar. Vissa långskägg ser nästan ut som spansk mossa – den vildvuxna mossa som vajar i vinden i södra USAs träd.

Den första sträckan upp till Slåttdalsskrevan går längs den välkända Höga Kusten-leden, en vandringsled som tar dig hela vägen från Högakustenbron till Örnsköldsvik. Totalt en sträcka på 13 mil, även om det är relativt lätt att enbart välja ut en delsträcka för en dagsutflykt.

Vi passerar flera utländska vandrare med campingutrustning som definitivt inte bara ska besöka skrevan över dagen. Det gör mig varm i hjärtat att se att vår unika natur faktiskt börjar få ett rykte som sträcker sig längre än Örnsköldsviks grannbyar.

De första klapperstensfälten

Efter ungefär halva sträckan upp mot Slåttdalsskrevan (lite oklart hur långt från Entré Syd, vandringen gick väldigt fort på träspångarna), kommer vi till ett stort klapperstensfält. En stor klippäng av runda, lena stenar. Klapperstensfälten är resterna av forna tiders stränder, när havet gick ända hit upp i skogen. Jag kan inte se havet, hur mycket jag än sträcker på mig. Havet är många hundra meter bort. Landhöjningen har varit effektiv här.

Skuleskogens nationalpark var inte nationalpark när jag var barn, utan först år 1984 skyddades Skuleskogen och blev Sveriges 19:e nationalpark. Jag kan inte minnas varken parkeringar, toaletter eller träspångar på ”min” tid, men en sak som sett likadan ut genom åren är klapperstensfälten. Stenarna är täckta av flera hundra år gammal kartlav. Vissa stenar ser nästan ut som jordglobar, där laven har skapat länder och hav.

I början av 2000-talet minns jag att jag läste om att vandaler hade byggt stenfigurer av klapperstenarna. Jag minns inte hur historien slutade, men det finns inga stenfigurer kvar här idag. Kartlaven får fortsätta att långsamt växa i fred.

Vi kommer till en äng. Eller är det kanske en igenvuxen myr? Vi fortsätter att traska på träspångar, på sidan av oss växer bomullsliknande höga grässtrån och mängder av röda bär. Om jag inte minns helt fel så är det kråkbär, men jag är inte så sugen på att smaka. Det enda jag är säker på är att det definitivt inte är lingon.

Brantare vandring över rötter och stenar

Träspångarna tar nu slut och en lite mer knotig, rotfylld och stenig stig tar över. Lite mindre tillrättalagt. Lite mer Norrland. ”Som det ska vara” när man vandrar i skogen. Nu behöver vi se upp var man sätter fötterna och vandringstempot går ner lite. Det är inte svårvandrat trots att det varnats för att leden skulle vara ”krävande”. Det är någonstans nu som stigen börjar gå uppför.

När det blir brant i Skuleskogen, så blir det brant snabbt. Vi är inne på slutspurten inför Slåttdalsskrevan. Det är stenigt, brant och bitvis behöver jag använda händerna för att ta mig uppåt. Inte för att klättra, men för att ta mig uppåt utan att snubbla och tappa balansen. Det är otroligt skönt att ha stabila skor för det här partiet, för stenarna är bitvis rätt rörliga och vassa.

Det kan vara så att sommarvärmen och ansträngningen i detta branta passage gav oss en svettdroppe eller två i pannan. Faktiskt drog vi ned på tempot rätt rejält i denna brant. Det är dock ingen lång sträcka som det är så här kuperad, så de allra flesta vandrare klarar denna stigning. Om du inte har ont i knäleder eller rygg det vill säga, för då kan det bli lite jobbigare.

Vid toppen av den branta stenstigen kommer vi till en av Höga Kusten-ledens kända stenbumlingar. Stenen som ser ut att vara kilad på sin plats av en fornnordisk jätte. Ditlagd i ett försök att stoppa främlingar från att komma till den hemliga Slåttdalsskrevan. För nu är det inte långt kvar. Utan att vi vet om det, så är vi nästan framme vid skrevan nu.

Etapp 2: Genom Slåttdalsskrevan till Tärnättvattnen

Pampiga Slåttdalsskrevan

Även om jag varit här förut är vyn lika imponerande varje gång. Det känns som om berget en dag bara bestämde sig för att dela på sig. Som om en stor trollkarl sträckt sina händer mot skyn och fått jorden att våldsamt dela sig vid sina fötter. Det är som att stå i Korinthkanalen, minus allt vatten. Nere i skrevan vandrar små myror till människor. De 30 meter höga bergväggarna får mig att tappa perspektivet.

Men hur bildades denna bergsskreva? För över 1200 miljoner år sedan sprutade magma ut från underjorden och bildade här en gång av svart granit (även kallad diabas). Genom miljoner år nöttes sedan diabasen ner men den hårda nordingrågraniten bestod tidens tand. Berget som blev kvar, är dagens Slåttdalsskreva.

En trappa tar oss ner i skrevan. Botten av skrevan är täckt av stora stenblock. Här finns inga träspångar. Vi tar oss över med balans, vilja och en känsla av att balansera på världens botten. Det ekar. Det prasslar. Det rasslar. Varenda ljud här nere förstärks. Vi passerar förbi klippblock som tydligt har ramlat ner från skrevans släta väggar. Det går till och med att se var de senaste rasen varit. Det skedde säkert så nyligen som tiotusen år eller så.

Ner mot havet

På andra sidan Slåttdalsskrevan möter oss havet och Höga Kustens vackra landskap. Klipporna, de höga öarna, den karga skogen och lugnet. Nu bär det nedför. Vandringen är enkel och går över släta klippor. Leden är markerad genom målade prickar på stenarna som inte är svåra att se.

Vi har inte ätit lunch ännu och funderar på om vi ska stanna till här på klippan eller fortsätta till Tärnättvattnen. Vi beslutar oss för att knata på, då magen inte kurrar tillräckligt mycket ännu.

Det är inte svårt att veta när man kommer fram till Tärnättvattnen. Här vid den lilla röda stugan finns gott om folk. Många tältar här, andra stannar för att ta sig ett dopp. Vi tar fram kaffet och våra smörgåsar och slår oss ner på en bänk vid en grillstad. Den norrländska solen hettar lite på kinderna. Några barn doppar skeptiskt fötterna i sjön. ”Titta en fisk!” skriker en av dem, innan de fnissande springer till sina föräldrar igen.

Etapp 3: Tärnättvattnen tillbaka till Entré Syd via Näskebodarna

Lätt vilse över klipporna

Det är dags att börja vandra tillbaka till Entré Syd. Vår plan är att ta stigen vid gravröset till Näskebodarna för att dricka våra sista droppar kaffe där på sandstranden, men det visade sig vara lite svårare än vi trott.

Vi lämnar Höga Kusten-leden och vandrar utefter kartans mindre vandringsleder. Leden är dock lika bra uppmärkt som tidigare, med blå markeringar på var och varannan sten och träd. Vi kan väl erkänna att vår karta inte är speciellt detaljerad, det enda vi förstått är att stigen ska dela sig vid ett gravröse. Den vänstra leden skulle ta oss till Näskebodarna, den högra skulle ta oss till kustleden. Så vi knatar på nerför klipphällarna. Plötsligt står vi vid havet. Vi hade passerat förbi vägkorsningen utan att märka det. Vi är en kilometer för långt söderut.

Det är bara att bita ihop och gå de extra två kilometerna tur och retur för att komma till Näskebodarna. Vandringsleden här vid havet är både slät och lättvandrad, det går snabbt att backa tillbaka efter kustleden. Skönt med misstag som inte för med sig någon annan konsekvens än några fler vandringssteg.

Tårna i den varma sanden vid Näskebodarna

Grillen står på och ryker lite så där gott som en eld kan göra en varm sommardag. Skorna åker av, kaffetermosen åker fram. Även några små torra smörkakor har visst åkte med i ryggsäcken. De allra godaste kakorna om du frågar mig. Näskebodarna var en gång i tiden en viktig utpost för strömmingsfiskarna, nu är det en plats där det vid en ljuvlig strand finns gott om plats för att tälta.

En familj solbadar på stranden bredvid oss. En båt lägger till vid bryggan. Det är sällan någon trängsel på stränderna här i Höga Kusten.

Vi börjar packa ihop för den sista etappen. Ryggsäckarna väger ingenting nu. En liter kaffe och två liter vatten vägde lite mer på vägen upp.

Vandringsleden vid havet går en bit in i skogen och är bitvis vildare än skogen på väg upp mot Slåttdalsskrevan. Vi hade läst om Kälsviken – en vacker sandstrand 1 kilometer innan Entré Syd. Ett bra sista stopp innan vi sätter oss i bilen igen.

Kälsviken – myrparadiset

Vandringsleden öppnar upp sig och en orörd sandstrand sträcker ut sig vid våra fötter. Helt tom på folk. Klart och långgrunt vatten. ”Vilket litet paradis!” hinner jag tänka. Sedan börjar det sticka på mina ben. Jag tittar ner på mina fötter. Marken fullkomligt kryllar av stora rödmyror, eller rättare sagt – det inte bara marken som kryllar av myror – utan även mina ben. Det blir en spontan steppdans som skulle gjort Chaplin avundsjuk. Inte så konstigt att stranden är tom trots allt.

Vandringsleden blir bredare och bredare. Den sista biten är en gammal bilväg. Den branta klätterväggen på väg upp till Slåttdalsskrevan känns avlägsen. Tänk så bra det är ibland att trotsa sina gamla dåliga minnen och ge platser en ny chans. Livet är för kort för att inte ge platser (och människor) en andra chans, eller hur?

Hur hittar jag till Slåttdalsskrevan?

Skuleskogens nationalpark ligger 50 mil norr om Stockholm, eller 4,5 mil söder om Örnsköldsvik. Det är lätt att hitta till Entré Syd, det är väl skyltat från E4:an. Vid parkeringsplatsen finns flertalet fräscha toaletter och stora informationstavlor med matnyttig information om parken.

Karta (öppnas i Google Maps)

För vem passar vandringen till Slåttdalsskrevan?

Jag klassar vandringen som medelsvår, främst på grund av den branta sträckan strax innan Slåttdalsskrevan. Med bra skor kan dock de flesta göra vandringen utan problem.

För den som vill göra en kortare vandring, kan du välja att vandra upp till Slåttdalsskrevan och sedan vända tillbaka till parkeringen över Slåttdalsberget för utsiktens skull. Har du redan sett vyerna uppe från Skulebergets topp skulle jag rekommendera att skippa Slåttdalsberget och vandra lite längre på den led som vi gick istället. Vyerna är vackra oavsett vilket led som du går, men den längre vandringen via Tärnättvattnen och havet är riktigt trevlig.

Vill du läsa mer?

• Skuleskogens nationalpark
• Karta över vandringsleder i Skuleskogen på Skuleskogens nationalpark
• Höga kusten turism
• Information om Slåttdalsskrevan på sidan Höga Kusten

Vill läsa fler av mina resetips? Glöm inte att gilla Rucksack på Facebook!