Sočadalens smaragdgröna vatten – Slovenien

Det känns nästan lite kemikalieblått. Som om någon spätt ut floden med alldeles för många halstabletter, eller kanske hällt ut några kubikmeter spolarvätska. Allt är så blått och obeskrivligt vackert. Vi befinner oss i Sočadalen i Slovenien – antagligen Europas minst kända underverk.

Sočafloden börjar sin resa i nationalparken Triglav i västra Slovenien. Härifrån gräver den sig genom naturen och slingrar sig hela vägen ner till Italien och det Adriatiska havet. 137 kilometer av skönhet, även om jag personligen tycker att sträckan närmast Triglav är den allra vackraste. De flesta som kommer hit gör det för att paddla kajak, fiska eller vandra. Vi är här för att vandra. Inte några långa vandringar med övernattningar, utan en njutbar dagsutflykt.

Det sägs att det finns 20 hängbroar för vandrare över floden. Sådana där lite läskiga, gungande broar med knakande träplankor och rostiga skruvar. Såna som min familj älskar, men jag hatar. Men vad gör man inte för vyer som dessa? Inte ens jag kunde stå emot naturens påtryckningar. Jag korsade nog tre stycken broar. Familjen? De korsade minst sju, bara för att de kunde. Antagligen också för att reta mig lite.

Vid staden Soča svänger vi av och följer bifloden Lepenjika, en av de alpina floderna som föder Sočafloden med det kristallklara vattnet. Jag är osäker på om vi fortfarande är i Sočadalen eller om detta kanske snarare är Lepenadalen? Oavsett så rinner samma vatten i Soča som i Lepena. Good enough for me.

Längs floden går en vältrampad vandringsled, som tar oss över stenar, broar och stränder. Det är ett rent nöje att upptäcka natur som denna. Jag kan bara komma på två ställen i världen där jag sett ett liknande flodlandskap. Vid Blue Pools track i Mount Aspiring på Nya Zeeland och i nationalparkerna Banff och Jasper i Kanada.

Vi hoppar och går. Över stock och sten. Över bro och strand. Min ena fot blir plötsligt alldeles iskall. Jag som trodde att jag gick på en strand med små stenar. Det gör jag inte. Vattnet är så klart att jag inte ser att stenarna faktiskt ligger strax under vattenytan. Tala om missbedömning. Jag kan i alla fall rapportera att vattnet definitivt inte är badbart. Det är riktigt isande kallt.

Vi hoppar in i bilen och kör längre in i Lepenadalen. Någonstans där vägen slutar, ska det finnas en vandringled. Vägen smalar av. Inte en bil så långt ögat kan nå. En skylt för en restaurang fångar våra ögon. Kan det verkligen vara öppet? Här? Det är ju inte en människa i närheten?

Vi svänger av till Pristava Lepena och följer deras skylt med den vita Lipizzanern till hotellområdet. Det står några bilar på parkeringen, men det är gott om svängrum. Det finns en stor och tom uteservering. Vi sätter oss ner. Nu är vi faktiskt inte helt ensamma längre. Några som ser ut att bo på hotellet hänger i en sittgrupp. Bra, stället är alltså öppet. Bakom restaurangbyggnaden finns inte bara små stugor för uthyrning, utan en hage med flertalet vackra, vita lipizzanerhästar. Hästarna som är kända från den Spanska ridskolan i Wien, men som egentligen härstammar från Slovenien. En ganska ovanlig ras, med knappa 3000 hästar i hela världen.

Det kan hända att vi tittade lite för mycket på hästarna och lite för lite på menyn, så utan att fundera så mycket beställde vi helt enkelt in kaffe och apfelstrudel. En kombo som aldrig kan gå fel.

Pristava Lepena visar sig vara både en restaurang, ett bed & breakfast och ett ställe för turridning. Hit kan du åka om du vill ha en aktiv semester med mycket natur och god mat. En rätt tilltalande kombination om du frågar mig.

Knappt hinner vi få vårt kaffe förrän vi får en ny vän. Huskatten. Plötsligt kommer ett moln av lurv springandes mot oss. Katten är plötsligt överallt. På stolen, bakom min rygg, under bordet och strykandes på mina ben. Maken till sällskapssjuk katt får man leta efter. Den måste ha vetat att apfelstrudel serveras med grädde, för något annat på bordet kan jag inte se att den skulle vilja ha.

Vi betalar och går mot bilen. Huskatten följer med i mina hälar. Vi får tillslut schasa iväg den för att den ska gå ifrån vår bil. Fina lilla katt. Vilket paradis du lever i. Jag försöker hitta stället på Google maps för att markera upp det som en favorit, men Pristava Lepena finns inte på kartan. Ett ställe som Google maps inte känner till. Finns det sådana platser? Det känns faktiskt lite som hela det här området ligger lite utanför kartan. Inte bortglömt, utan snarare oupptäckt. Ett riktigt litet guldkorn helt enkelt. Vi svänger vänster och fortsätter in i dalen.

Hur hittar jag till Sočadalen (och Lepenadalen)?

Den delen av Sočadalen som vi främst besökte ligger i Triglav nationalpark, mellan Trenta och Bovec. Området ligger 7,5 mil från Bled och 12 mil från Ljubljana. På vintern är nationalparken täckt med snö, säsongen räknas från april till oktober. Vi besökte området i slutet av oktober.

Karta (öppnas i Google maps)

Vill läsa fler av mina resetips? Glöm inte att gilla Rucksack på Facebook!