Från Cairns till Undara National Park
De mörkröda termitstackarna utefter vår väg blir större och större ju längre från kusten vi åker. När jag tror att vi nått världens ände så passerar vi plötsligt förbi ett hus. Någon bor här ute. Långt från allt. Vi är på väg mot Undara National Park, i norra Queenslands outback i Australien.
I princip hela Australiens röda inland är outback, glesbefolkad och vild. Tusentals kilometer av vildmark sträcker sig över kontinenten från öst till väst och från norr till söder, men nästan hela Australiens befolkning bor utefter de grönskande kusterna. Här i vildmarken är klimatet lite hårdare och torrare, även om det här i den norra outbacken faktiskt regnar en del under vintermånaderna och är lite fuktigare än centrala Australiens outback.
Vi gasar på västerut i vår hyrbil, på raka asfalterade vägar. Vi blir hela tiden varnade av vägskyltarna att se upp för road trains – fullastade lastbilar med minst tre släp – som likt ostoppbara projektiler plöjer genom outbackens vägar i en ofattbar hastighet. Med road trains utefter vägarna gäller det att kolla ofta i backspegeln och vara beredd på att stanna och släppa förbi dem om de dyker upp. På grusvägar kan ett road train dessutom riva upp ett rejält dammoln i sin framfart, så är du rädd om bilen (och dig själv) bör du stanna upp och ta en paus tills monsterlastbilen passerat.
De 30 milen från Cairns tar sin lilla tid, trots bristen på stopp på vägen. Det enda spännande som händer i bilen är diskussionen om vilken musiklista som ska spelas på bilradion. Vi har förutom välfyllda musiklistor även proppat bilen full med snacks och en dunk med vatten. Visst, vi möter en del bilar på vägen, men skulle något hända kan det ta en stund att få hjälp här ute. Det gäller att vara förberedd. Vi hade faktiskt även tänkt att ta med en flaska vin för att täcka upp alla möjliga eventualiteter, men den rullade ut ur bagaget och gick i tusen bitar alldeles innan vi skulle lämna hotellet i Cairns. Så nu har vi lärt oss vår läxa. Ska man ut i outbacken så dricker man upp årgångsvinerna innan man åker.
Huvudattraktionen i Undara är Undara National Park och de gamla lavatunnlarna som göms här i marken under det torra gräset. Vid ett vulkanutbrott för 190 000 år sedan rann stora mängder lava ut över det närliggande landskapet. När ytan stelnade och lavan slutade rinna, skapades ihåliga rör som med tiden täcktes av jord och växtlighet och bildade tunnlar. Lavagrottor finns på flertalet ställen i världen, så det är inte unikt för i Undara, men här finns världens längsta lavatunnel.
Vi rullar in på avtagsvägen till Undara Experience, det enda stället att bo på inom åtskilliga mil. Här på området finns både en camping och ett ”hotell” med restaurang. Campingen är fylld av pick-up trucks som alla tagit med sig var sin stor grill och utemöbler för att sitta ute i natten med sin rökiga barbeque och dricka kall öl. Camping utan husvagn eller husbil är rätt så svårt, så vi hade gjort det lätt för oss och bokat hotellet. Hotellet hade två boendealternativ: Endera bor du i en kupé i en gammal tågvagn eller så bor du i de nyare nybyggarstugorna. Mest populärt är att bo i någon av kupéerna i de gamla tågvagnarna, så det var redan fullbokat. Kvar för oss blev istället det lite ”lyxigare” alternativet med en egen stuga. Stugan hade en liten veranda med en sittplats, ett sovrum med en dubbelsäng, bäddsoffa och ett litet pentry med kylskåp och kaffekokare och en toalett med dusch. Det lyxigaste med stugan var att det var egen toalett, inredningen var ganska så oinspirerande och enkel. Men på något konstigt sätt så passar allt den enkla ihop med de karga omgivningarna, man åker kanske inte till outbacken för att bo på boutiquehotell.
Vårt rum är inte riktigt klart när vi kommer fram, så vi passar på att äta lunch. Området har en stor restaurang som består av tre gamla tågvagnar som ställts som ett U i riktning mot naturen, med ett stort plåttak ovanför. Plåttaket visade sig inte bara skydda mot sol och regn, utan genom en snillrik konstruktion så samlar det in allt regnvatten från taket in i stora cisterner, för att sedan användas under områdets torrperiod.
Vi beställer in några rejäla portioner mat och tittar ut över eukalyptus, gummiträd och blommande buskar. I ett av träden alldeles i närheten av restaurangen börjar en fågel att låta väldigt högt och krävande. Vi ser en stor svart siluett bland löven och får snart förklaringen till oljudet. En lite missnöjd svart kakadua med en praktfulla röda stjärtfjädrar tittar tillslut fram och är antagligen inte nöjd med det han ser, för han blir inte kvar länge. Överallt i träden tjattrar en flock av regnbågsfärgade loris, vem hade trott att så mycket fåglar skulle trivas här ute i outbacken?
Vi hade sedan tidigare bokat in en av eftermiddagens guidade turerna till lavatunnlarna, så vi har ingen brådska att stressa iväg efter lunchen. Vi checkar in på rummet och sätter oss med en kopp kaffe och lite snacks på verandan. Det dröjer inte länge förrän vi får sällskap av en snackssugen Kookaburra, som noggrant beskådar varje handrörelse i snacksskålen. Skulle det finnas någon nöt kvar till honom? När han inser att vi inte tänker dela med oss av godbitarna, ger han upp ett karakteristiskt skratt som bara en kookaburra kan göra och flyger sin väg.
Tillslut är det dags även för oss att utforska lavatunnlarna, så vi hoppar in i bilen tillsammans med vår guide. Ni vet, ibland får man en guide som känns som att han bara har lärt sig texter innantill och ibland får man en guide som verkligen brinner för det han gör och för att dela med sig av sin kunskap. Vi fick det senare – en riktig guldklimp till guide, som på ett humoristiskt sätt lärde oss massor om tunnlarnas historia och områdets flora och fauna. Det är något speciellt med australiensare och deras humor. Det finns alltid rum för ett gott skratt.
Vi börjar vår 2 timmar långa vandring ner i området där tunnelns tak ramlat ner, upp och ner genom ett antal trappor, stenar och träbroar, för att nå till den första tunnelns öppning. Det är kuperad terräng, men det är inte svårvandrat, så turen till grottorna rekommenderas enligt broschyren för alla över 5 år. Träden och all växtlighet gömmer tunnlarna väl, det känns som en helt egen klimatzon av regnskog här nere.
Det prasslar rejält under de flesta stora stenrösen, antagligen är det några av områdets många klippwallabies (små ”kängurus”) som gömmer sig när vi passerade.
Första tanken som dyker upp i huvudet när vi närmar oss tunnlarna, är hur stora de är. På sina ställen är tunneln nästan 20 meter bred och 10 meter hög, vilket ger ett perspektiv på hur mycket lava som för länge sedan faktiskt har runnit här. Totalt finns här över 50 tunnlar, varav endast ett fåtal är möjliga att besöka med guide.
Under den Australiensiska sommaren kan det regna så stora mängder att tunnlarna blir vattenfyllda, vilket gör det svårt att besöka Undara utan att behöva simma i tunnelns kalla vatten. Dock är sommarmånaderna (den blöta säsongen) ett perfekt tillfälle att träffa några av tunnlarnas riktiga invånare – fladdermössen. När solen går ner för dagen flyger tusentals trubbnosade små fladdermössen ut ur grottan, som i en stor svart virvelvind, för att ge sig ut på nattens jakt på mat till sina ungar. Fladdermössen drar dock inte bara till sig mänskliga beskådare, utan även andra djur. Samtidigt som fladdermössen vaknar, vaknar även de bruna trädormarna och pytonormarna som bor i träden närmast tunnelingången. Även om fladdermössen är snabba, hinner ormarna ofattbart nog blixtsnabbt fånga de förbiflygande fladdermössen.
Vi vandrar in i grottan tillsammans med vår guide och hans ljusstarka ficklampa. Det är betydligt kyligare här i tunneln än utanför, så vi drar upp blixtlåset på huvjackan. Ju längre in i tunneln vi vandrar, desto tydligare blir det att detta inte är en vanlig grotta. Väggarna är nästan släta och inte en enda stalaktit hänger ner från taket. Den långsamt rinnande lavan verkar nästan ha polerat taket i vissa partier. Något som dock hänger ner från taket överallt, är stora trädrötter. Det är inte konstigt att taket på tunnlarna blir underminerade och rasar in ibland.
Vi hinner med att besöka två tunnlar innan det är dags att vända tillbaka till vårt läger. Fyllda med wow-känsla och ödmjukhet inför de krafter som gömmer sig under våra fötter, tar vi oss till middagen på hotellets Fettlers Iron Pot Bistro.
Brasan är tänd, solen är på väg ner och outbackens alla ljud blir starkare allt eftersom ljuset blir svagare. Att sitta här i vildmarken, men en kall öl och en varm brasa är ett riktigt bra slut på en händelserik dag. Vi beställer in mat, rejäla Australiensiska biffar med en flaska rött. Priserna är mer än överkomliga och restaurangen fylls snabbt av både campare och hotellgäster. Det går rätt så snabbt att konstatera att vi är det enda utlänningarna på stället och många är intresserade av att få veta hur vi hittat hit. Vi börjar prata med ett trevlig pensionärspar vid bordet bredvid. De visar sig vara på en stor Australien-runt-tour med sin husbil. Efter att de rest runt en massa i Europa, USA och Asien när de var yngre, hade de till slut insett att de faktiskt har världens häftigaste natur alldeles runt knuten här hemma i Australien – men att de knappt hade rest i sitt eget land. Nu var de på väg från östkust till västkust, ett rejält äventyr genom hela det röda Australien. Jag kan inte annat än vara lite avundsjuk på dem. Tänk att kunna kalla denna fantastiska natur som ”hemma”.
Det är frågesport vid lägerelden ikväll och vi känner oss manade att vara med. Gamla Trivial Pursuit-älskare som vi är – det här ska nog kunna bli en lätt vinst! Kvällens ämne visar sig vara Australien. Hur svårt kan det vara? Vi är ju grymma på geografi! Men döm om vår förvåning när vi efter bara några få frågor inser att det här var verkligen inte något ämne för en svensk. ”Vilket är Australiens högsta berg?”, ”Vilken är Australiens längsta flod, och genom vilka delstater rinner den?”. Men vi känner oss rätt så glada och nöjda i alla fall. Brasan är mysig, luften är fylld med skämt och skratt och alla har helt enkelt en trevlig stund tillsammans här i mörkret. Dessutom så kom vi inte sist i tävlingen, vi hade faktiskt ganska så bra koll på många av de områden i Australien som vi rest runt i.
Tidig morgon och promenad till vår frukost i det fria. Morgonluften biter i de bara benen, men doften av brasa och knaperstekt bacon får värmen att stiga utefter stigen. Frukosten är som en lyxigare campingfrukost, med bröd som du rostar själv över elden, te i plåtkanna som kokas över elden (så kallat Billy tea), ägg, bacon, korv, bönor, vedeldat kaffe, frukt, juice och yoghurt med musli. Hela frukosten är övervakad av en familj kookaburror som nyfiket registrerar varenda rörelse. Den som lämnar sin frukosttallrik obevakad, blir snabbt av med både bröd och frukt. I himlen ovanför oss cirkulerar en rovfågel och tre wallaroos (mindre kängurus) hoppar förbi bara några meter från oss. Tänk att mat alltid smakar lite bättre när man är utomhus!
Efter frukosten är energinivåerna på topp igen, så vi ger oss ut på en av områdets många bush walks. Vi valde att gå cirkeln till Atkinsons lookout och tillbaka via Rosella Plains, totalt cirka 1,5 timmes vandring. Trots att det är torrperiod, är outbacken i full blom. Buskar och träd är fyllda av exotiska blommor och fjärilar. Stigen går genom granitland, där vissa partier kräver lättare klättring och balansering på stenarna för att passera. Inte alls svårvandrat, men det krävs stadiga skor och en hel del vatten. Vi ser stora mängder fåglar och flertalet klippwallabies som spanar på oss väl kamouflerade av det höga gräset, men vi ser inga ormar eller ödlor. Kanske lika bra det.
Väl uppe på Atkinsons lookout möter oss en härlig utsikt över det platta landskapet runt omkring oss. Vulkanen på avstånd påminner oss dock om den dramatiska natur som gömmer sig under våra fötter.
På väg ner mot Rosella Plains får vi plötsligt sällskap. Två wallaroos närmar sig med lite för stor bestämdhet. Kängurus och wallabies kan se harmlösa ut, men deras bakben kan sparka upp rejäla skador om de känner sig hotade. Dessa två wallaroos är dessutom ganska så stora, ungefär lika långa som vår dotter. Inte riktigt några som vi känner för att mucka med. Så vi skrämmer iväg dem med lite oljud och går lite snabbare mot vår stuga. Våra wallaroos följer efter oss en kortare sträcka, men tröttnar sedan. De var nog bara nyfikna, hade de varit på humör att mucka så hade de sprungit ikapp oss utan problem.
Dags att checka ut och lämna Undara, Vi slänger in bagaget i bilen och rullar iväg mot kusten och civilisationen igen. Fast beslutna om att detta inte var sista gången som vi besökte Australiens röda outback.
Att tänka på om du vill åka till Undara
- Ta med täckta vandringsskor, solskydd och hatt mot solen. Bush walking innebär riktigt stark sol utan nästan någon skugga.
- Vattenflaskor är ett måste. Gärna en dunk i bilen för oförutsedda händelser.
- Mobilen fungerar lite sisådär här ute, förlita dig inte på mottagning
- Kör försiktigt och se upp för road trains!
- Det är högsäsong under de svenska sommarmånaderna, så boka boende och guidad tur så snart du kan! Vi fick ändra på vår reseplanering, då Undara var fullbokat den helg som vi önskade åka dit. Observera att det går INTE att besöka lavatunnlarna utan guide.
Vill du läsa mer om Undara och Australien?
- Undara Experience – boende och guidade turer (exten länk)
- Queensland Government Department of National Parks (extern länk)
- Film om Undara av Australian Geographics (extern länk)
- Min Australien-sida här på Rucksack
