Strax öster om Nynäshamn ligger den stora ön Utö. Trots närheten hem till Stockholm, hade jag hittills aldrig varit här tidigare. Generellt sett har jag ofta tyckt att det är lite bökigt att åka ut i skärgården, främst för stressen att faktiskt lyckas hitta en parkeringsplats nära färjan men även för att det ofta är trängsel och stora mängder folk på båtarna. Men med den värme som pulserat i luften i stan just nu, kändes det lockande att få komma ut till de fläktande ljumma vindarna i skärgården. Så sagt och gjort – i söndags så åkte vi till Utö för att vandra den 1,5 mil långa rundturen från Gruvbryggan till toppen av ön och sedan tillbaka.
Färjan Silverpilen hade denna söndag avgångstid 09:30 från Årsta brygga, så istället för en riktigt lång och lökig helgfrukost gick vi istället upp 06:30 och började fixa frukost, matsäck och packning. Vi hade mentalt ställt in oss på en lugn och kontrollerad morgon utan stress, men man kan i retrospektiv konstatera att vi nog inte så duktiga på att kliva upp tidigt på mornarna. Det blev snarare så att vi hysteriskt sladdade ut ur lägenheten och körde iväg med hopp om att vi skulle hitta parkering väldigt nära färjan, för vi skulle bara ha en kvart tillgodo att parkera+betala parkering+hoppa på båten enligt Google maps. Som tur var verkar de flesta Stockholmare vara ungefär lika morgontrötta som vi – så det var knappt några bilar utefter Nynäsvägen. Väl framme tog vi en chansning och åkte till parkeringen närmast färjan – en satsning som visade sig vara full pott. En luftig och lättparkerad plats uppenbarade sig precis vid infarten. Så vi svängde in och betalade parkeringen med EasyPark-appen (om ni inte har den – ladda hem den och ställ in den i förväg! Så smidigt!). 10 minuter innan avgång var vi ombord på båten. Det var nästan så bra tidsuppskattat att man hade kunnat tro att vi planerat det så.
Båtfärden tog 40 minuter genom en lugn och solig skärgård, innan vi anlände vi till Gruvbryggan på nordvästra Utö. Vädret var helt perfekt, inte för varmt och inte för kallt. Shorts och t-shirt var utan tvekan en perfekt klädsel. Rätt så ovanligt att kunna åka ut i skärgården med så lite kläder i maj, havet brukar kyla vindarna till långt efter midsommar. Även badkläder var nedpackade av det mer modiga vandrarna i gruppen. Själva hade jag nog inte ens gett badkläder en tanke. Min temperaturgräns är helig – jag badar inte under 25 grader.
På med ryggsäckarna och fram med pdf:en som vi hittat på Utö’s turistsida. Det varnades för att vandringen under delar av leden kunde upplevas som tuff, men vi tänkte att det nog snarare gällde de som har barnvagn eller har svårt att gå. Inga problem för oss! Men så fel vi hade.
Första stopp var Barnens Bad på den nordvästra kusten. Pdf:en var bra beskriven och det var inte svårt att hitta hit. Vägen gick längs en av öns stora vägar, förbi stora betesängar och fina små röda hus. Överallt doftade starkt av syren och maskrosornas frön flög i vinden som små myggor med navigeringsproblem. Bara några hundra meter från hamnen inträdde dessutom lugnet. Inte en människa i sikte förutom vi själva.
Barnens bad var nästan som att komma till Grekland. Vit, finkornig sand gnistrade mot ett turkost hav. De yngre, mer badsugna vandrarna gick och kände på vattnet. Det skulle nog gå att ta sig ett dopp. Jag kände på vattnet. Definitivt inte 25 grader. Snarare 10. En stund senare hade en modig själ doppat sig. Det var inte jag.
Barnen började undra om det inte var lunch ännu redan klockan 10:45. Vi som knappt hade börjat vandra de 15 kilometerna!
Vandringsstigen skulle enligt vägbeskrivningen vara utmärkt med gul/blå markeringar från Barnens bad – och vi hittade snabbt det första trädet. Stigen såg dessutom fin ut, hur tufft kunde det här bli. Nuuuuuuu kör vi!!!
Den första biten av vandringsleden gick längs en fin skogsstig, med havet synligt på vår vänstra sida. Ibland gick stigen på klipporna vid havet, över en träspång eller uppför en sten. Men stigen smalnade av och någonstans när vi står mitt i blåbärsriset så inser vi att det i princip inte längre finns någon stig. Det fanns bara blåbärsris och blågula markeringar på träden. För en gångs skull hade beskrivningen av vandringsleden rätt. Det här var ingen dans på rosor, det var mer trampande på blåbärsris. Jag kom på mig själv att tänka att tur att kidsen är så stora, de skuttade som små bergsgetter mellan klippor och rötter.
Vandringen gick inte fort, det var inte svårt att räkna ut att vi inte skulle hinna runt de 15 kilometerna på planerad tid. När vi närmade oss lunchdags kom vi tillslut fram genom barrskogen till en väg längst upp på norra delen av ön. Vi hade nått vägens ände. Som tur var låg vägens ände vid en naturskön klippa, så vi bredde ut våra filtar bland den vilda gräslöken och plockade fram matsäcken i den gassande solen. Den varmaste maj i mannaminne. Smaka på det tillsammans med en tomat/mozzarella baguette.
Vi har ofta som plan att göra två stopp när vi vandrar. Ett första lunchstopp och sen ett kaffestopp med sötsaker. Kidsen har något att se fram emot (bullar) och vi vuxna har något att se fram emot (kaffe). Så när lunchen var uppäten var det dags att fundera på vart vi skulle gå nu. Nog för att det var charmigt med att pulsa runt i blåbärsris, men det lockade att fortsätta vandringen på lite bättre stigar. Så vi började gå söderut på den ”stora” vägen mot Södra Sandvik. Enligt kartan skulle det finnas en lite större gångväg ner till den östra sidan av ön.
Vägen gick genom söta lilla byn Kroka, en by med fler syrenbuskar än hus. De röda små stugorna var nästan överväxta av syrenerna och det såg inte ut som någon hade varit här på ett tag. Betesmarkerna var fyllda med grönt och frodigt gräs, men vi såg inte till var sig några får, kossor eller hästar. De har kanske inte fått komma ut på sommarbetet ännu. Björkarna efter vägen såg dock lite trötta ut, hettan gör det svårt för de vattentörstande växterna.
Framme vid avtagsvägen till Södra Sandvik gick det fort att konstatera att vägen framför oss var en rejäl stig, mycket lättvandrad och bred. Halleluja! Tur att vi inte valde den alternativa blåbärsstigen, då hade vi väl inte varit framme än. Framme vid klipporna slog vi oss ner på en slät klippa till en frisk havsfläkt och ljudet av vaggande blåstång. Livet är inte så dumt sådana här dagar. Kaffetermosen åkte upp, bullar och kakor likaså. Varför smakar kaffe i termos alltid så mycket bättre än i en kaffekopp? Ungarna hoppade på stenarna och det druttades i plurret, dansades floss på toppen av klipporna och traskades på kruttorr tång så det sprakade.
Ingen av oss hade funderat så mycket på när båten skulle gå tillbaka, men när vi väl gjorde de så insåg vi att vi hade 45 minuter på oss innan båten skulle gå. Vi skulle gå 2,5 km, packa ihop picknicken och hinna till båten. Det skulle kunna gå. Så det blev en snabb marsch mot båten. Man skulle nästan kunna kalla det en power walk. När Silverpilen öppnade dörren för resenärerna, så sladdade vi in i kön. Det blev inte riktigt den vandring vi hade tänkt oss, men det blev nog totalt 7-8 km av ren skärgårdsidyll. Inte alls så dumt en vanlig söndag i maj!
Hur tar jag mig till Utö?
Det går båtar bland annat från centrala Stockholm och från Årsta havsbads brygga. Vi åkte på direktbåten Silverpilen med Waxholmsbolaget från Årsta havsbad som tar 40 minuter till Gruvbryggan. Den stannar även på fler ställen på ön. Vid Årsta havsbads brygga finns flera parkeringar, om du inte får plats på den närmsta parkeringen kan det bli en bit att gå, så ha helst inte så tajt tidplan som vi hade… OBS: Parkeringen betalas enklast med ”Easy Park”-appen på mobilen, så ladda hem den och ställ in kreditkort och annat innan du kommer hit så du sparar tid.
Under vår/höst/vinter åker du 2018 hit på ditt SL-kort, under sommaren betalar du biljetter på båten som vanligt. Läs på vad som gäller just nu på Waxholmsbolagets sida.
