Levadavandring på Madeira – Vattenfallen vid Rabaçal

Vandringsled: PR 6 (Levada das 25 Fontes) och PR 6.1 (Levada do Risco)
Avstånd: 11 km tur/retur (till båda vattenfallen från parkeringen)
Svårighetsgrad: Medium – höjdskillnader och branter
Start/Slut: Parkeringen vid vägen ER110 (2 km från Rabaçal)
Höjdskillnad max/min: 1286 m (parkeringen) / 976 m (Levada 25 fontes)

Vem passar vandringen? Alla mellan 7 och 97 år. Säkerhetsstaketen är ganska glesa, jag tänker att det är bra om man är tillräckligt lång för att inte riskera att ramla emellan linorna.

Vi började vår levadavandring på Madeira med att köra fel. Uppe på det platta höglandet Paúl da Serra, i det gulblommande buskarnas land, hamnade vi vid ett litet kapell och den nedstängda restaurangen Jungle Rain. Madeiras största dal Ribeira da Janela syntes ingenstans. Det var helt platt. Vi slog upp Jungle Rain på Tripadvisor. Betygen på restaurangen var inte smickrande, trots att de solblekta skyltarna berättade om svunna tiders ”fantastiska djurshower”. Vi frågar oss fram vid ett litet café. Vår karta var visst lite gammal. En ny väg hade byggts. Vi skulle ha svängt vänster, inte höger i korsningen.

Vi begav oss ut på väg ER110 igen. Det var inte svårt att förstå var vandringsleden började. Rader av bilar stod kreativt parkerade på höger sida om vägen. Vi tog fram vår kreativa sida och parkerade vi med.

Dalen Ribeira da Janela bredde ut sig framför oss i soldis. Dit ner i skulle vi vandra. Där någonstans skulle det finnas flera vattenfall.

För några år sedan kunde man köra bil hela vägen fram till Rabaçal , men nuförtiden behöver du endera betala för att åka minibuss från parkeringen till Rabaçal eller ta till apostlahästarna de 2 kilometrarna. Vi valde apostlahästarna.

Vi vandrade utför på den gamla bilvägen, 250 höjdmeter nedåt på 2 kilometer för att vara exakta. Vi passerar förbi en översvämmad bäck, där vi fick hoppa på stenar för att komma över torrskodda. Skogen runtomkring oss såg ut att ha varit inspiration för några av bröderna Grimms läskigaste sagor. Vridna grenar och mossa skapade ett ogenomträngligt staket.

Där vägen tog slut låg ett litet café. En marmorskylt visade var vi befann oss. ”Rabaçal. Alt: 1065”. Här börjar den riktiga vandringen till de två vattenfallen. Vi började med den kortaste vandringen utefter Levada do Risco.

Levada do Risco

Vid ledens första korsning strax nedanför Rabaçal svängde vi höger mot Risco. Vandringsleden fram till vattenfallet gick på en bred grusväg, med en liten levada på ena sidan av vägen. Faktiskt var levadan så smal bitvis, att jag fick gå fram och titta om den fortfarande fanns kvar. Över vandringsleden böjde sig ett tak av trädgrenar och vissa passager kändes som långa tunnlar av träd.

Vatten rann överallt utefter levadans väggar. Det droppade ur varenda liten mossa och ormbunke. Om man stannade och lyssnade lät det som att det regnade.

Plötsligt såg vi vattenfallet Risco som en hägring i soldiset. En känsla av deja vu slog mig. Yosemite falls. Det dubbla vattenfallet vid de karga klipporna. Ljudet var dessutom minst lika öronbedövande. Yosemite falls är ett av världens mest fotograferade vattenfall. Risco är det inte.

Vägen smalnade av lite ju närmre vattenfallet vi kom och vid sidan av stigen ersattes trollhasseln av lummiga stup.

Vid foten av vattenfallet slog vi oss ner och tog fram vår medhavda lunch. Inget smakar så gott i naturen som en skinksmörgås och några morotsstavar. En liten fink satte sig bredvid oss på stenbänken. Kanske skulle han ha turen att hitta en brödsmula eller två efter oss. Våra svenska bofinkar är flyttfåglar. Finkarna här på Madeira bor här året runt. Varför flytta när man bor i ett grönt paradis med perfekt klimat? Jag ställer mig själv samma fråga. Skulle jag vara en lika sökande resenär om jag bodde på Madeira? Antagligen inte.

Vid ena änden av vattenfallet fanns en igenbommad tunnel och en sliten röd skylt med texten ”Prohibido a passagem”. Vi gick fram till tunneln. Det rann så mycket vatten utefter bergsväggarna vid tunneln, att det kändes som att det regnade. Blött, halt och kallt är en bra sammanfattning. För några år sedan kunde man fortsätta vandra denna tunnel bakom vattenfallet, men ett ras sägs vara orsaken till att den nu är stängd. Kan tänka mig att tunneln inte var alltför mysig att gå igenom. Den var antagligen lika blöt, hal och kall.

På vägen tillbaka till vägkorsningen var stämningen på topp. Kidsen sjöng, hoppade runt på levadan och balanserade modigt (men säkert) på levadans kant. Ingen trillade i levadan. Det iskalla vattnet hade inte varit skönt att doppa fötterna i.

Levada 25 (das vinte e cinco) fontes

Tillbaka i korsningen där vi tidigare svängt höger mot Risco, svängde vi nu vänster och nedåt mot ”25 fontes”. Nu skulle vi ta oss ner till nästa levada. Vägen gick från att vara en rätt brant lagd stenväg till att bli en väldigt ojämn stentrappa. De flesta trappsteg var högre än normalt och jag fick inte riktigt in någon rytm i trappan. Det fick helt enkelt bli två steg per trappsteg. Sjukt ineffektivt. 100 höjdmeter senare var vi nere vid nästa levada. Levada 25 fontes, som skulle leda oss till de ”25 fontänerna”.

Levada 25 fontes påminner till en början om vandringen vid Levada do Risco, med stenstigar omgivna av närgånga, stigkramande träd. Men efter vi passerat en stenbro (populärt fikastopp för många vandrare) och vandrat uppför en rätt så ojämn stentrappa till ett litet hus, tar levadan en mer klassisk form. Här fortsatte vandringen på levadans kant. Ibland var kanten 30 centimeter bred, ibland var den snarare 50 centimeter. Ibland var det 15 meter höga stup vid sidan av levadakanten. Ibland var det säkerhetsräcke. Ibland inte.

Om vandringen till Risco var fylld av hopp, skutt och sång, blev denna vandring lite mer seriös. Som mamma kom jag på mig själv att säga ”försiktigt” ungefär var 10:e meter. Egentligen var nog levadan extremt säker (vilket vi upptäckte vid jämförelse några vandringar senare på Madeira…), men då detta var vår första levadavandring, kändes det lite pirrigt i magen. Speciellt för mig som är lite höjdrädd och inte riktigt litade på säkerhetsräckena.

Vissa sträckor behövde vi inte gå på levadakanten, utan kunde gå bredvid. Men levadakanten kändes ofta som en asfalterad motorväg i jämförelse med den alternativa vägen på sidan.

Vid vandringen till 25 fontes mötte vi inte många människor. En sträcka hade vi en guidad grupp med en barsk vandringsledare bakom oss, som piskade på sin grupp att traska på utan att stanna, men annars var det enbart spridda skurar av turister. Väl framme vid 25 fontes, förstod vi dock var alla turister höll hus. Det var här de hängde.

Vi tog en stunds paus och begrundade de många små vattenfallen, det klara vattnet och fiskarna som bodde i vattenfallet. Vi kanske även tog oss en kaka eller två och en slurk kaffe. Om en skinksmörgås är extra god när man vandrar, är torra små kakor faktiskt snäppet bättre.

Vi hade på vägen till 25 fontes passerat förbi en gångväg med en ”förbjudet att passera”-skylt. Vi såg vandrare komma ner den vägen, men lade inte alltför många tankar på detta. På vägen tillbaka till Rabaçal så visade det sig dock att stigen omdirigerats till en enkelriktad rundled över en klippa, så att man som vandrare inte skulle behöva möta någon på den smalaste passagen av leden. Rätt så smart, även om det lade till några höjdmeter till på vandringsleden.

En sak vi lärde oss på denna vandring var att gränserna för vad man tycker är en läskig levadavandring, väldigt snabbt tänjs ut. Vägen tillbaka till Rabaçal kändes plötsligt inte det minsta läskig. Även om stupen på sidan om vägen var lika branta som innan och säkerhetsräckena lika rangliga.

Själva levadavandringen var inte speciellt jobbig, men trapporna från levada 25 fontes till Rabaçal kändes i benen. Att slå sig ner i skuggan med en Madeiransk läsk med passionsfruktsmak på café Rabacal Nature Spot Cafe var därför ett skönt avbrott. I träden vajade (spansk?) mossa i vinden, precis som i den amerikanska södern.

Vi avvägde en liten stund att faktiskt ta minibussen upp till parkeringen, men kön var lång och bussen gick inte så ofta. Så vi tog oss an den 2 kilometer långa uppförsbacken till parkeringen. Kanske inte den roligaste sträckan vi vandrade på Madeira, men garanterat bra benträning och inte alls lika jobbig som de ojämna stentrapporna.

Så, vad blev det samlade familjebetyget av levadorna vid Rabaçal ?

Vilken vandring! Vilka vyer! Som en blandning av Yosemite och Hawaii, men med en perfekt vandringstemperatur. Den här vandringen skulle jag lätt kunna gå igen! En väldigt bra levadavandring att börja med, då det inte är alltför brant och inga tunnlar. En annan fördel är att start och slut är på samma plats, vilket underlättar när man har hyrbil.

Vill du läsa mer om att vandra på Madeira?

Titta in på min Madeira-sida! Här hittar du beskrivningar till Madeiras läckraste vandringar och massor med bilder.

Vill läsa fler av mina resetips? Glöm inte att gilla Rucksack på Facebook!