Vandra på Madeira – Ponta de Sao Lourenco

Vandringsled: PR 8 (Vereda da Ponta de São Lourenço)
Avstånd: 8 km tur/retur (4+4)
Svårighetsgrad: Medium – branter och grus
Start/Slut: Parkeringen vid slutet av vägen E.R. 109 till Caniçal /Baía d’Abra
Höjdskillnad: 300 höjdmeter
Tid: Räkna med 3 timmar tur/retur.

Vem passar vandringen? Alla som kan vandra i kuperad terräng och inte har anlag för svindel. Vandringsskor är en stark rekommendation, då det är mycket löst grus och sluttande klippor att passera utefter vägen.

Madeira är känd som den gröna ön, med frodig grönska i överflöd året om. Men det finns en plats på Madeira som snarare påminner om de trädlösa och karga landskapen på Island, Färöarna eller Wales. De eroderade vulkanklipporna vid Ponta de Sao Lourenco på nordöstra Madeira.

Om det är en vandring som alla som besökt Madeira verkar ha gjort, så är det vandringen ut till Ponta de Sao Lourenco. Vi hade nog inte riktigt förstått hur populärt det är att vandra här, jag hade nog trott att det skulle vara mer populärt att vandra utefter levadorna. Den proppfulla parkeringsplatsen vid slutet av vägen indikerade dock snabbt att jag hade fel. En vanlig vardag i februari och vi möttes av ett hundratal bilar.

Den vindpinade halvön är sedan 1982 ett naturreservat, skapat för att skydda områdets unika flora, fauna och geologi. En bit från land kan vi se en handfull smala öar sticka upp ur Atlanten. För tusentals år sedan satt öarna Ilhas Desertas ihop med Ponta de Sao Lourenco och bildade en ännu längre halvö, men tidens tand och vädrets makter har slagit sönder landskapet och klippt kontakten med Madeiras huvudö.

Vi börjar vandra den 4 kilometer långa leden ut till vandringsledens vändpunkt, till huset Casa do Sardinha. Där ska det finnas en servering och toaletter.

Vandringen går på vulkanmark av basalt. I sitt grundtillstånd är basalt gråsvart, men utsatt för väder och vind så har basalten här skiftat färg till rostrött och senapsgult. Landskapet ser nästan målat ut, med penseldrag i olika färger. Grönt, gult och rött vid ett turkost hav. Vi stannar till och ser ut över de branta klipporna. Här kan man lättast se de olika lagren av vulkanutbrott som format halvön. Lite som en chokladtårta med olika lager av smörkräm, det ena lagret tjockare än det andra.

Vi tittar ner på den svarta stenstranden i bukten Baia da Abra. Massor av havsfåglar cirkulerar ovanför det turkosa havet. Kan man gå ner hit? Vi ser människor som vandrar på stranden. Här måste vi stanna på vägen tillbaka, ett perfekt ställe för en kaffepaus.

Vi kommer till en fyrvägskorsning. Vi svänger vänster för att se på utsikten. Rakt fram tar stigen oss till uddens ände, vägen till höger tar oss ner till Praia Baia da Abra.

Det finns gott om stopp på vägen, det ena vackrare än det andra. Det brusar högt från de vilda vågorna nedanför, nästan så att det inte går att prata bitvis när vinden ligger på.

I en skyddsmur ser vi en stor mängd smala små ödlor titta fram. De är lite spattiga och jag hinner inte få någon av dem på bild. Även om de är överallt, är de aldrig framför min kamera.

Vägen går uppför och nedför om vartannat. Ojämna trappor skapade av sten och grus, har byggts in i klippans branter. Den branta sidan skyddas av ett tunt staket av metallvajer, som man enligt skyltarna inte ska luta sig mot. Oklart om de klarar att stå emot vikten av en vuxen person, men det känns rätt säkert.

Vi hittar ett platt område med stenbänkar och storslagen utsikt, perfekta för en lunchpaus. Vi hinner dock knappt sätta oss ner och ta fram våra smörgåsar förrän den första ödlan klättrat uppför våra väskor. Ödlorna är varken rädda eller farliga. På Madeira finns bara en enda sorts ödla, Madeira Wall Lizard, så det är inte svårt att lista ut vad det är för art vi bekantar oss med. Vi är snabba med att stänga våra ryggsäckar och skaka ur våra jackor innan vi fortsätter vandra. Varken vi eller ödlorna tycker att det är en bra idé att råka få med sig en ödla tillbaka till bilen. Vi skakar ur den sista hoodien. Den sista ödlan hoppar ur.

Vi vänder oss om och tittar tillbaka på den väg vi nyss passerat. Vi kan se små små människor som vandrar på en klippkant. Vad galet att vi precis gått där, det kändes inte alls så brant när vi passerade förbi.

Här ute på Ponta de Sao Lourenco skiner solen, över resten av Madeira har moln rullat in. Det är som att vinden trycker bort alla moln från denna karga halvö. Det är en skoningslöst oskyddad vandring, utan skugga, utan träd. Jag lånar en keps för att skydda min känsliga panna. Även om jag har solkräm, så hettar det rejält i ansiktet.

Jag böjer mig ner och ser ut över landskapet ur grodperspektiv. Hela marken är täckt av små tussilagoliknande succulenter. Jag får en deja vu tillbaka till vår bilsemester utefter Highway 1, med de branta klipporna, blommande klipporna och fyrarna vid Kaliforniens Stillahavskust. Är det här samma invasiva Gul middagsblomma som man hittar i Kalifornien? Som vi också hittade på Portugals fastland i Cabo da Roca?

Nu ser vi Casa do Sardinha, omgiven av dadelpalmer som en liten oas. Vi börjar närma oss vandringens vändpunkt, nu ska vi bara passera förbi vandringens smalaste passage först.

När man vandrar över den smalaste passagen av vandringsleden, kan man som tur är inte uppfatta stupen som omfamnar båda sidor av vandringsleden. Även om man förstår att det är brant, känns det inte alltför läskigt. Det är först när man passerat förbi och man tittar tillbaka, som man verkligen förstår (se andra bilden nedan). Det är rejält brant och erosionen sätter sina spår varje år. Undrar hur lång tid det tar innan den yttersta delen av halvön bryts av och blir en del av Ilha Desertas?

Den sista delen av vandringen kan man välja den övre leden, eller den nedre leden. Vi tar den nedre delen och passerar förbi platsen dit taxibåtarna går. Vi blir lite sugna på att åka båt tillbaka, men tiderna passar inte, så vi slår oss ner och tar en fika på Casa do Sardinha. Här finns även naturreservatets enda toaletter, men vi får vänta en stund innan vi kan använda dem. Det är slut på vatten i toaletterna. Tjugo minuter senare och 1 euro fattigare efter toalettbesöket börjar vi gå tillbaka. Det är inte svårt att förstå att de behöver ta betalt för toaletterna. Det kostar antagligen en hel del att driva detta ställe. Allt måste fraktas hit och tillbaka, på en halvö utan färskvatten.

Vi vänder om och vandrar tillbaka mot bilen. Vi tar den övre vägen tillbaka och vi kan se ner på de som vandrar utefter den nedre leden. Havet glittrar i solskenet, även om det nu börjar komma in en del moln även här ute på halvön.

Vi kommer tillbaka till fyrvägskorsningen vid utsiktspunkten. Denna gång tar vi stigen ner mot Praia Baia da Abra. Stigen går rätt brant nedåt och är inte alls lika välskött som huvudleden. Staketet är trasigt den sista biten och vi får gå lite extra försiktigt. Väl framme möts vi av en strand av svarta stenar, gamla nät och PET-flaskor. Det finns nog inte en strand i världen som inte får sin beskärda del av plast dagligen. Inte ens en strand i ett naturreservat mitt i Atlanten är förskonad.

Vi hittar några större stenar och sätter oss ner och äter några kakor. Det börjar antagligen bli högvatten, för vågorna närmar sig snabbt våra vandringskängor.

Vi vandrar upp mot huvudleden igen och svänger vänster. Nu närmar vi oss slutet av vandringen. Jag vänder mig om en sista gång och ser ut över det trädlösa landskapet. Så oväntat att hitta en sådan här plats på Madeira. Madeira må vara en liten ö, men jag har sällan varit på någon ö som varit lika varierande. Jo förresten, öarna på Hawaii. Det här är verkligen Europas Hawaii – minus alla miljoner skräniga turister, snabbmatställen och souvenirshoppar. Så mycket bättre helt enkelt.

Så, vad blev det samlade familjebetyget?

Vandringen till Ponta de Sao Lourenco var varm, storslagen, lagom lång och lagom läskig. En av höjdpunkterna var när en av tweensen i sällskapet på vägen tillbaka utbrast ”Vet du, jag gillar nog att vandra!” Det är då man vet att det varit en bra vandring!

Vandringen passar alla familjer med barn som är tillräckligt stora att orka gå en mil i kuperad terräng själva. Vi mötte flera familjer med 2-3-åringar, som fick bära barnen över de ojämna trapporna och de branta passagerna. Inte att rekommendera, det såg rätt tungt ut.

Vill du läsa mer?

Titta in på min Madeira-sida – här hittar du tips på flera härliga vandringar!

Ladda ner en praktisk broschyr om vandringen till Ponta de Sao Lourenco från Visit Madeira.

Vill läsa fler av mina resetips? Glöm inte att gilla Rucksack på Facebook!