Vrsic pass – Vägen över Sloveniens vildmark

I nordvästra Slovenien, på gränsen till Italiens och Österrikes majestätiska berg, ligger nationalparken Triglav. Ett vilt och vackert område fyllt av skogar, dalar, bergskedjor och ljusblå sjöar. Tvärs igenom nationalparken, där skogen är som djupast, går en bilväg över ett bergspass på 1611 meter. Vägen över bergspasset Vrsic. Kanske en av Europas topp tio vackraste vägar.

Vi startade vår resa över bergspasset vid skidorten Kranjska Gora och körde söderut på väg 206 mot Bovec. En sträcka på strax under 5 mil. Lunchmackor var inköpta, termosen var fylld med kaffe och vädret såg ut att bli helt OK. Att planera för att åka över Vrsic i november kan vara lite av ett lotteri, då vägen stänger under det snöiga vinterhalvåret. Det varnades i mina väderappar för minusgrader och snöblandat regn den kommande veckan, men just den här dagen kunde nog faktiskt inte bli bättre. Lövträden hade bytt till sin höstskrud och marken täcktes av en orange duk av torra blad. Lärkträden hade också bytt färg och stoltserade med solgula barr mot den grå himlen. En gyllene väg över bergspasset, helt enkelt.

Vyerna blir snabbt stora när du kommer till Kranjska Gora. Det märks att bergen är dolomiternas kusiner. Bergen är helt enkelt lite yngre, taggigare, brantare och vildare än deras Österrikiska grannar.

Trots att himlen bjuder på ett grått molntäcke, trycker sig solen beslutsamt igenom molnen. Det är så ljust att det är som att fotografera under klarblå himmel. En skön kontrast till det mörka november som vi lämnade där hemma i Stockholm.

Nationalparken Triglav är Sloveniens enda nationalpark, men ytan är rätt stor i Slovenska mått mätt. Parken täcker nästan 4% av hela Sloveniens yta. Här finns fler stora djur än i de flesta andra nationalparker i Alperna. Björnar, lodjur, bergsgetter och örnar är bara några av de djur som kallar parken sitt hem.

Vägen över Triglav byggdes i början av 1900-talet av ryska krigsfångar. Ett extremt hårt arbete som krävde många människoliv. Även om det inte finns några officiella siffror, säger de inofficiella siffrorna att uppemot 10.000 fångar miste livet fram till vägens invigning 1915. Längs vägen kan du idag besöka flertalet minnesmärken över de fallna fångarna, bland annat Ryska kapellet – ett vackert litet träkapell.

Vägen över bergspasset är välskött och känns inte alls svår att köra, trots att vägen har hela 50 hårnålskurvor. De vackra vyerna efter vägen är dock fler än antalet parkeringsplatser, så det gäller att passa på att stanna när tillfälle ges. Jag kan lugnt påstå att vår resa över passet inte gick fort, men det här är ett typiskt sådant ställe där resan är viktigare än själva målet.

Utefter vägen ligger flera b&b med restauranger och även om det är lågsäsong har de flesta ställena fortfarande öppet. Vi stannade till vid Erjavec Lodge och tog en cappuccino. Även om vi hade en välfylld termos med oss, är det alltid bra att fylla på koffeinnivåerna inför resten av bilturen. Brasan var tänd och kaffet gott. Vi körde ju som sagt inte fort. Det finns inte många gratis toaletter efter vägen, så det kan vara värt att stanna och ta en kaffe bara för att få använda restaurangernas toaletter gratis. För runt 2 euro per kaffe känns det nästan som en vinst att få ett toalettbesök på köpet. Ta tre (kaffe, vacker utsikt och toalett), betala för en.

Vid sidan om vägen ser vi ofta träskyltar, picknickbord och små grusiga stigar. Några av de många vandringsleder som genomsyrar området börjar där du minst anar det. Vårt mål med dagen är dock att vandra i Soca-dalen, så vi stannar bara till för att ta några bilder och ta djupa andetag av den friska luften. Det är något speciellt med alpluft, eller hur?

Det var inte svårt att förstå när vi kommit fram till Vrsic-passet. Bil efter bil stannade här för att ta bild på skylten på 1.611 m över havet och för att käka lunch på något av gästgiverierna. Men jag måste nog faktiskt säga att det här var det tråkigaste stoppet efter vägen. Vi hade läst på om vandringslederna här i förväg och kände inte att de var ens i närheten av vandringar vi tidigare gjort i Schweiz, Österrike och Italien, så vi hoppade ganska snabbt in i bilen igen och begav oss vidare. Nerför den andra sidan av bergspasset. Den vilda sidan av berget, där de riktigt stora vyerna visade sig finnas.

Flera gånger utefter vägen ner mot Socadalen fick jag flashbacks till våra besök i Yosemite och till Rocky Mountain National Park. Vi körde nerför stora dalar och mäktiga klippformationer, vattenfall och minnesstatyer. Varenda kurva tog oss ner mot dalen med stormsteg. Det fanns inte många ställen att stanna på, så resan nedför gick bra mycket fortare än uppför. Vädret började bli lite sämre nu. Molnen mörkare och vinden kraftigare. Dock gjorde det inte så mycket, för vi hade ju passerat bergspasset och var på väg ner mot Bovec.

Vi parkerade bilen vid kyrkan Sv. Marije i utkanten av Trenta. Här rinner floden Soca förbi, samma flod som rinner igenom Soca-dalen. Vattnet är kristallklart och skiftar i turkosa nyanser, iskallt och friskt. Det går flera vandringsbroar över floden. Sådana där broar som antagligen ser mer osäkra ut än de verkligen är. Vi gick ut på några av dem, men det är inte alltid lätt att avgöra om bron går till en vandringsled eller till ett privat hus. Broarna är många men skyltarna är få. Det var dags att stanna till i turistinformationen i Trenta och be om en karta, så att vi skulle kunna hitta till rätt vandringsled i Soca Valley.

Vi hittade en detaljerad karta över Soca-Trenta och en engagerad guide i turistinformationen. 10 minuter senare kom jag ut därifrån med en nedklottrad karta och en ganska bra känsla för vart vi skulle svänga av för att hitta till dagens vandring – ”Sunik water grove trail”. Den vandring som skulle visa det bästa av Socadalen.

Hela vägen från Trento rinner den isblå Socafloden bredvid vägen. Genom åren har floden grävt sig ned genom berget och bildat dramatiska raviner. Som mest vild är ravinen vid ”Grand Canyon of Soca”, där den djupa ravinens orimligt blå vatten är som mest dramatiskt och det virvlande iskalla vattnet som mest strömt. Det finns turkosa sjöar och turkosa floder i andra delar av Alperna också, men allt här i Slovenien känns mycket mer orört och oförstört. Och kanske till och med lite mer turkost.

Tre åsnor spanade förvånade på oss från en kulle medans vi sprang runt och tittade på ravinen från alla möjliga vinklar. Vi var strax framme i Bovec, staden där vi skulle bo denna natt. Vresic-passet var besegrat, nu väntade helt andra landskap och vyer. Hur det gick då med vår vandring i Socadalen? Det kommer snart mer om den i ett helt eget inlägg :)

Hur hittar jag till vägen över Vrsic-passet?

Vi körde från skidorten Kranjska Gora, söderut på väg 206 mot Bovec. Vägen är bara ungefär 5 mil lång, men det är kurvigt och fullt med cyklister och långsamma förare. Räkna med att det minst tar 2 timmar att köra över passet (med några stopp).

Vad behöver jag tänkta på innan vi kör till Vrsic?

Vägen är gratis att köra och öppen i cirka 7 månader per år. Resten av året är vägen snötäckt och oplogad. Det kan vara snabba väderomslag på den höga höjden, så chansa inte om det ser ut att bli ishalka och snöstorm. Du vill inte fastna här uppe med sommardäck.

Vill läsa fler av mina resetips? Glöm inte att gilla Rucksack på Facebook!